Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Kyrkans verksamhet och resultatet däraf i Linköpings stift under biskop Filenius’ tjänstetid, 1761—1780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEM KYRKLIGA VERKSAMHETEN I LINKÖPINGS STIFT I 7 75—1780 6 I
delanden ur nämnda tidningars framställning af protokollet, då
föreningen stiftades i Alingsås, hvaraf framgick behofvet att
sänka anspråken på lifvet. Där och i orten hade
brännvinsförbrukningen så ökats, att, medan för 30 à 40 år tillbaka 4 à 6
kannor ansetts nog för ett bondbröllop, numera ej 30 kannor
räckte till. Yppigheten i fråga om kläder hade på senare tid
så betydligt tilltagit bland det yngre släktet, att allmogekvinnor
där sleto »brokadmössor, fasonerade band, dyra spetsar, dubbla
silkesnäsdukar». »Franska hvita handskar får mest hvar brud.»
Måhända hade alstren från Alströmers fabriker bidragit att egga
den kvinnliga fåfängan och anspråken. Bonddrängarnas
begåf-ningar till deras fästmör kunde numera gå upp till mer än IOO
daler smt. värde. Huruvida liknande öfverflöd verkligen
förekom mera allmänt bland allmogen inom Linköpings stift, måste
vi lämna osagdt, men att sparsamhet och försakelse behöfde
predikas i då rådande ekonomiskt tryckta tider, därom råder intet
tvifvel. Utan hälsosam verkan synes Alingsåsboarnas förening
ej varit, där nitiska prästmän förstodo att rätt framställa deras
beslut. Så finna vi, att socknemännen i Herrestad 1768
öfverenskommo att vid gästabud iakttaga måttlighet och fastställde
ett vite af 6 daler kmt. för den, som vid dylikt tillfälle beträddes
med omåttlighet och »Guds gåfvors missbruk». Upprepades
förseelsen, skulle det medföra fördubbling af böterna, och skedde
det en tredje gång, blef den felande skyldig att träda i stocken.
Äfven i Hagebyhöga församling fattades samma år liknande
beslut.
För att befordra det kristligt sedliga lifvet och motarbeta
lögn och förförelse anlitade kyrkan ej blott förut beskrifna
medel, predikningar och förhör, utan sökte ock vinna målet genom
att främja spridning af god litteratur, hufvudsakligen dock för
prästerskapets räkning, och genom att medels en verksam
censur förebygga spridning af irrläriga skrifter. När t. ex. den af
frihetstidens partistrider välbekante kyrkoherden i Katarina
församling i Stockholm Casper YVijkman utgifvit en skrift under
titel: »Undersökning af den kristna religionens sanning», blef
den af Stockholms konsistorium rekommenderad åt Linköpings
domkapitel med betonande af vikten af dess spridning »i en
tid, då religionens heliga sanningar oförsynt gäckas och bestridas
samt det skändliga fritänkeriet äfven inom Svea rike beklagligen
synes alltmer utbreda sig». Seden bjöd, att när en bok af större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
