- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Trettonde årgången, 1912 /
107

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Linköpings stifts prästerskap, dess konsistorium och biskop 1761—1780

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

linköpings stifts prästerskap, I 7 6l — i 7 8o I i i

modligen frestelser till obefogade tillägg. Biskop Filenius
förordnade, att vid brudvigslar inom dessas familjer det i fråga om
titulaturer vore nog att »nämna själfva karaktären tillika med
namnet utan tilläggning af flera predikater». Titelväsendet
spelade, som bekant, den tiden en vida större roll än i våra dagar,
och ett fall inträffade, då det vållade konsistoriet obehag. Dess
notarie beskylldes af en Lifdrabant von Roland inför
Justitie-kanslern för att i en ämbetsskrifvelse hafva »menagerat» den
hederstitel, som han ansåg böra jämlikt kungliga förordningar
tillkomma sig och hans kära hustru, hvilken — skref han — »tillika
är af adlig ätt och stämma samt därjämte följer min tjänst och
villkor» etc. Han yttrade vidare: »Hans Kungl. Maj:t, min
allernådigste konung, har uti den på lifdrabantbeställningen
aller-nådigst mig meddelade fullmakt gifvit mig den för adelsmän
vanliga hederstitel af ädel och välbördig; Kungl. Maj:ts och
rikets kommarkollegium har äfven uti dess å rusthållet Stensvad
för mig utfärdade skattebref lämnat mig samma adliga titel och
därjämte kallat min hustru »Fru». Denna titel hade
konsistorienotarien ej användt utan betecknat hans maka med
benämningen »hustru», hvari den förtörnade äkta mannen såg en
uppsåtlig missfirmelse.

Lifdrabantens fåfänga synes väl varit förunderligt småaktig,
men han delade sina ståndsbröders aristokratiska anspråk pä
hyllning.

Dessa förorsakade konsistorium också vid andra tillfällen
omak. Så hände, att adelsmän, som höllo egna huspredikanter,
i strid mot kyrklig ordning låta hålla sin gudstjänst å andra
tider än de föreskrifna, hvilket väckte biskopens synnerliga
missnöje, så att han lade vederbörande präster »i ömmaste måtto»
på hjärtat att »görligast» söka rätta detta missförhållande såväl
som den osed, som insmugit sig, att ej låta barndopen förrättas
i församlingens närvaro och att begå den heliga nattvarden
annorstädes än i kyrkan.

Som mot frihetstidens slut partistriderna gjort sinnena i
allmänhet ömtåliga, uppfordrade biskopen (1767) stiftets kleresi
att — som hans ord föllo — »i dessa bedröfliga och
besynnerliga tider» »bruka all försiktighet och kristlig saktmodighet till
bibehållande af både allmän och enskild frid samt kärlek och
förtroende i församlingarna».

För att prästernas egna sinnen måtte böjas till kärlek och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:04:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1912/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free