Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Olof Bergstrandh. Det kristliga och kyrkliga lifvet inom Hernösands stift under 1800-talets förra hälft (till 1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KRISTLIGA OCH KYRKLIGA LIFVET INOM HERNÖSANDS STIFT 131
hemvist. Det icke blott i numeriskt hänseende förhärskande
folkelementet är emellertid det germanska, som man också i
första hand, för att icke säga uteslutande, tänker på, då det
blir tal om det norrländska 1 folklynnet. Såsom för detta
karakteristiska drag tror jag mig kunna framhålla en djup
känslighet, öfverhufvud ett utprägladt religiöst anlag, men äfven
en viss fallenhet för svärmeri och fanatism; härvid är jag dock
väl medveten om, huru lätt en folkpsykolog kan taga miste.
Det är det genuina norrländska lynnet, som detta omdöme
gäller, hvaremot jag lämnar därhän, huruvida det i allo äger
sin tillämplighet äfven där en nyare tids nivelleringsarbete haft
tillfälle att utplåna folkets provinsiella särkaraktär eller där
släktet i större skala fördärfvats af upplyst obskurantism och
omänsklig humanitet.
Om norrländingens religiösa läggning vittnar historien. I
den liturgiska striden stodo män af norrländsk börd i de
anti-liturgiska troskämparnes främsta led: Abraham Angermannus,
Nicolaus Botniensis, Petrus Kenicius, namn, förbundna med en
af kyrkohistoriens märkvärdigaste händelser, Upsala möte.
Jämväl sedan träder en och annan norrländing fram i svenska
kyrkans häfder: ärkebiskop Stigzelius, från Ångermanland;
ärkebiskop Erik Benzelius d. ä., från Norrbotten; Rutström,
herrnhutaren, likaledes från Norrbotten; för att icke nämna
Rosenius och Waldenström. Utmärkande för den
norrländska hembygden ha läsarne varit, dels de gamla läsarne,
som under 1760-talet i Härjedalen började hålla konventiklar,
men eljest voro kyrkligt sinnade och utan dogmatiska
egendomligheter, dels de nya läsarne, som i början af 1800-talet
uppkommo i Norrbotten.
Så höra vi 1819 talas om »det s. k. läsareoväsendet» i
flera af Västerbottens och Norrbottens församlingar.2 Saken
kom detta år inför Piteåsynoden,3 där det rakt ut föreslogs,
att i de rotar, hvarest läsarne särskildt ifrade, inställa alla hus-
1 Med ’Norrland’ menar jag här alltid det gamla Hernösands stift.
2 P 19, §§ 2, 8, 18.
3 Med hänsyn till Västerbottens och Lappmarkernas aflägsenhet från
Hernösand var stiftets prästerskap deladt i tvenne synodallag, af hvilka det
ena höll möten i Hernösand (så 1806, 1812, 1817, 1839 och 1856), det andra
i Piteå (så 1806, 1819, 1842, 1858), till dess först Hernösandssynoden 1856,
sedan Piteåsynoden 1858 beslöt, att för framtiden möten med hela stiftets
prästerskap skulle hållas i Hernösand. (H 56, § 14; P 58, § II.)
Kyrkohist. Årsskrift 1912. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
