Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Olof Bergstrandh. Det kristliga och kyrkliga lifvet inom Hernösands stift under 1800-talets förra hälft (till 1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KRISTLIGA OCH KYRKLIGA LIFVET INOM HERNÖSANDS STIFT 131
låter eller liggande ovidrördt i bondens högtidsskåp.1 På
Piteåsynoden 1842 var saken åter på tal,2 och pä 1850-talet höllos
bibelförklaringar flerstädes i stiftet och rönte ofta det
gynnsammaste mottagande. Också rekommenderar biskop Bergman på
det kraftigaste detta »medel till motarbetande af allmänhetens
benägenhet att lyssna till främmande röster och deras
villomeningar». Bibelförklaringarna, som höllos i eller utom templet, i
lappmarksförsamlingen Lycksele i förening med missionsböner,3
stodo ögonskenligen i fullaste samklang med släktets andliga
behof.
Huruvida de öfriga anklagelsepunkterna här ofvan hade
något fog för sig, är ju icke lätt att utreda. På 1850-talet
klagas öfver att prediko- och kommunionförhör försummades;4
kanske berodde detta dock ej på tröghet å prästens sida. I
flera församlingar afknappade byarnas aflägsenhet från kyrkan
tiden för nattvardsläsningen,5 hvarpå dock så mycket berodde:
1 H 39, § 2.
2 P 42, § 6.
3 Den yttre missionen hade på 1850-talet sina vänner äfven bland
Norrlands prästerskap. Genom dess åtgörande spredos missionsskrifter, och i
flera församlingar hölls ofta missionsbön och insamlades medel till missionen.
Men då den redan förut omnämnde kyrkoherde Dahlberg 1856 till
Hernö-sandssynodens behjärtande framförde frågan, huru den inre och yttre
missionen af prästerna borde främjas, fann prästmötesberedningen för godt att lämna
motionen i sitt värde, detta alldenstund »motionären icke klart uttryckt, hvad
han menat, och beredningens ledamöter på grund af vunnen erfarenhet hyste
olika åsikter om nyttan af saken på sätt den vanligen bedrifves». Biskop
Bergman, som dock förmälde sig fullt uppskatta frågans vikt, menade, att
något reglementerande häröfver ej kunde ifrågakomma, då det helt och
hållet vore en samvetssak, som här afhandlades. Hvad särskildt den inre
missionen angår, fruktade prästerskapet att »lämna dörren öppen för ulfven
i fårakläder»; kringvandrande predikanter, som bedrifvit inre mission, hade
nämligen ofta varit förstuckna sektmakare. (H 56, § 20.) På prästmötet i
Piteå 1858 meddelades äfven, att en befullmäktigad kolportör någonstädes i
Norrbotten eller Lappmarken »missbrukat sitt förtroende med att under
predikningars hållande i enskilda hus, där ock nattvarden utdelats, från den ena
socknen till den andra sprida villomeningar och yrka separatism», hvadan
han sedermera blifvit vid domstol pliktfälld äfvensom afsatt från sin
befattning. Det var på nämnda prästmöte. 1858, som preses, kontraktsprosten
Grafström, till öfverläggning ifrågasatte, huruvida icke kyrkan genom
diakonatets återupprättande borde söka tillägna sig lekmannadugligheten. (P 58, s.
12 f., jfr s. 21 f.)
4 H 56, § 20.
c p 42, s 4-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
