Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Skrifter och bref af Sven Rosén (forts. fr. föreg. årg.) - XIV. Bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSÉN, BREF
stundom mohln skymmer undan dem. Stundom gå de i sitt fixa
och jämna lopp neder under horisonten, NB på det de måge upgå
för andra, ut surgant alibi. Skie i alt, som Gud will!
De första dagarne, då crono-skiutsen i Södermanland war så
långsam, woro Stockholm[s] wennerna nära, stundom många
tillsammans såsom wintergatan på himelen, stundom en och en i sänder,
stundom insänktes iag i Guds frid och kiärlek,så at iag intet gaf a[c]ht
på stiernorna. Tiden war mig intet lång, wägen icke ledsam, fastän
stundom något kunnat frästa kött och blod, då man war et spectakel.
Gud hafwe tack!
Sedan mötte och undfinge oss Nyköpings wennerna, hos
hwilka wi, Tinnerholm och iag, wederqwicktes till siähl och kropp och
blefwe sedan af dem beledsagade till Norköping. Det war mig
kiärt at se, huru dessa kiära siählarna icke blygdes wid at föllia en
arrestant på en wäg, däräst alla sågo på dem och förundrade sig.
Jesus löne dem! 2 Tim. 1: 16, 17, 18.
I Norköping war antahlet större. Gud ware lofwat, som
gifwer oss at i Christo kunna anse siählar såsom klenodier. »Wie offt
erqwicket mich ein Hertz, das dich (Herr) und mich und alle
Christen liebt!» Den myckna hugnaden, som iag hade där, blef mig litet
saltad med en drägelig tanda-wärk, hwilket ock skiedde
sedermeh-ra här och der på resan. Af desse kiäre wenner fölgde oss 11 till
antalet d. 14 Martij 2\l2 mihi. NB Den fierdingsmannen, som däri
början hotade Joh. Lindblad, at iag skulle få handklåfwarna på mig,
om iag än hade galon på hatten, den blef sedan så miuk och
ömhier-tat om mig, at, då landshöfdinge-embetet wille inqvartera mig på
slottet, han just med alfware yttrade sin medömkan. Det wille något
kosta på at dö från desse Norköping[s] wennerna, men sedan iag
warit litet ensam och offrat dem och mig Gudi, så gick det eij allena
lätt, utan iag befann mig ock effter skitsmässan med dem uptagen i
Guds frid. Ja, tack och lof ware Gudi ewinnerliga!
Sedan inföllo et par andra siählar i mit hierta. När iag fick se
Linköping, påkom mig en bön, at dock Gud måtte få flera barn i
den staden. Då iag framhades för landshöfdinge-embetet och en,
som skref på passet, sade till mig i Hr. Borgmästarens närwaro:
»När I nu, Rosén, sågen, at det skred till alfware, hwi gåfwen I icke
något effter af Edert påstående» etc., då swarade iag med en Guds
gåfwa: »Hade iag warit en sådan skiälm emot Gud, at iag för
jordisk afsickt skull welat swinka eller efftergifwa något af Guds rätt,
så wore iag icke wård lefwa ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
