Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Skrifter och bref af Sven Rosén (forts. fr. föreg. årg.) - XIV. Bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSÉN, BREF
io3
Det är bekant, at min final-inclination stådt till China.
Men som Freisaren upskutit den plan[en] och tilbudit mig denna til
Pensylvanien, så har jag gifwit min wilja däri för närwarande.
Gåfwor och Zeugen-Plane äro icke hjertebladet. Freisarens
sår äro det endaste, som binder hiertat, och om man än hade än så
gudommeliga gåfwor och finge en wink af den sårada och korsfästa,
så gåfwe man gerna alt det tilbaka för en kyss på en rispa efter
törne-taggarne. Derföre går jag gerna til Pensylvanien och wil
i spikholen i Freisarens fötter ligga och låta mig öfwerföras öfwer
stora hafwet, i en salig öfwerlåtenhet och blindhet om
tilkomman-de. Han går och bär det lilla stoftet, han ser och wet, hwad han gör.
Det wore mig en nåd at få wara den Helge Andes repetent,
hans, som prisar Jesum och förklarar hans sår. »Und wir sind
Wiederhohler Der Predigt, die du thust, Uns ist auch niemals wöhler,
Als an der milden Brust» etc. Mig äro mång åhr förflutna, då jag
legat brach och warit min Freisare onyttig och hinderlig. Så
ware de öfriga stunderna hans, som sade om åsnan och folan:
»Herren behöfwer dem.»
Stundom har jag fådt sådan smakelig blick i Jesu sår, at jag
rönt deras nogsamhet och at de äro rikeligen tilräckeliga til salighet,
om man än icke hade tilfälle at tiena Freisaren så mycket som et
halmstrå, dermed en calefactor han göra up en eld. Det kommer
en tid (och jag menar Edart hierta frögdar sig i wäntan derpå), »da
die Harffen predigen und die Prediger nun ruhn». Den saliga
ewigheten är oss förtjent.
Mig sjelf kjänner jag mer än förr för en syndig menniskia, som
för sig sielf ansedd, wore all förkastelse wärd, et föracktadt käril,
en wämjelse för Guds, änglars och menniskiors ögon, et odugeligt
wrak, förbannadt, rutit, matk-stungit trä, och wärre än nämnas
kan. Men mig är barmhertighet wederfaren, jag har absolution,
och warder behandlad, efter som Jesus meriterat, är et nådes-kar,
en utkorad menniskia, nögd med min lott, upoffrad honom, som har
sin lust til de elenda, i gunst hos honom, som uphöjer de ringa ur
stoftet. Min största och kjäraste uphöjelse är denna, at jag som
et sole-grand intages i Christi sår, får i dem wandra, sofwa, äta,
arbeta, insomna til en salig upståndelse etc.
Älskelige wän, ofta då jag tänker på Eder höga ålder och
sjuklighet, har jag haft detta ordet i högen: »Am Ende aller Noth, oelet
ihn ein, Ihr Wunden roth!» Denna extrema unctio må wederfaras
oss ofta, ja. wäl repeteras mång åhr, förr än wi aflidom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
