Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Rudolf Münter. Johannes Calvins Lebenswerk in seinen Briefen, af Rud. Schwarz. Tübingen 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
LITTER ATURÖFVERSIKTER
att en sådan bild på sätt och vis måste bli ensidig, då den ju
låter oss se alla händelser och alla personer med Calvins ögon,
d. v. s. med hans kärlek eller hans hat.
Calvins bref stå sig nog i allmänhet ganska väl mot kritik
hvad beträffar såväl innehåll som form. Ordning och klarhet
prägla dem alla. Aldrig träffar man på något ställe, där han
kan sägas ha upprepat eller återgått till något förut sagdt.
Fastän nästan helt och hållet fritt frän alla bilder och liknelser kan
man dock ej beskylla hans språk för att vara torrt och tråkigt,
ty ständigt spårar man bakom hans ord den själens värme och
glöd, som var Calvins egen.1 Fantasi och högre flykt var
honom främmande, men den logik och tankeskärpa, hvarmed han
afhandlar och utvecklar det, må nu vara jordiska förhållanden
och småting eller lifvets och dödens frågor, kan ej annat än göra
ett mäktigt, ja, öfverväldigande eller gripande intryck på läsaren.
Aldrig blir han grofkornig exempelvis som Luther, allt bär spår
af en förfinad smak, dock fattas ej stränga ord, när det gäller
att försvara sig mot motståndarnes angrepp.2 Men samtidigt
saknar han också merendels Luthers oförfalskade, uppsluppna
humor. Det är sällan vi höra Calvin skämta och i hvarje fall
aldrig uppsluppet, långt mindre otygladt och otillbörligt. Han
är en mästare i blodig satir och bitande ironi, hans
uttryckssätt är kort, skarpt, träffande. När han ämnar behandla djupare
frågor, är det med en viss öfverlägsenhet han griper sig verket
an, och han lämnar detsamma ej ifrån sig förr, än han vet med
sig, att han bundit bevisningens kedja fast i anseende till hvarje
dess länk. När han fattar pennan att skrifva till krönta
personligheter, en Frans I, en Gustaf Vasa eller en Erik XIV,
tycker man sig nästan kunna se honom göra det med en hofmans
djupa och artiga bugning. Äfven han, hvilkens minsta vink
eljest alla voro redo att efterkomma och lyda, kunde känna sig
som den ödmjuke, hvilken hade befäl öfver sig.
] Den enda bild, han egentligen använder och som äfven lär förekomma
i hans predikningar, är »striden». Ur ett bref till prästen i Neuchåtel, som
Farel förde med sig till denne från Worms, heter det: Om blott sanningen
skonas och dess ära alltid strålande upplyses, så måste detta för oss vara nog
och öfvernog. Men äfven om vi ej råkat i handgemäng på öppna fältet, så
tänk dock på, bäste broder, att vi ha en förborgad kamp att föra gentemot
Satans listiga ränker.
2 På ett ställe kallar han katolikerna brushufvuden och vilddjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
