Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Rudolf Münter. Johannes Calvins Lebenswerk in seinen Briefen, af Rud. Schwarz. Tübingen 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
LITTER ATURÖFVERSIKTER
anteckna sådana narnn som juristen Daniel, medicinaren Cop,
teologen du Tillet, med hvilka han såväl muntligen som
skriftligen utbytt tankar. Äfven Buzers och Melanchtons namn äro
förknippade med hans lifsverk. Beza (-f-1605) åt hvilken
ledningen af en inrättad läroanstalt i Geneve anförtrotts, kom helt
naturligt att höra till Calvins närmaste. At denne landsman,
en kraftig och arbetsduglig lärd, vågade reformatorn anförtro
sina åsikter och tankar. Då Calvin dött, uppreste Beza som
den förste en biografisk minnesvård, alltigenom vittnande om
den tacksamhet, som besjälade honom. Calvin tog det
allvarligt med vänskapens plikter och lär på många sätt ha gjort sina
vänner tjänster eller annorledes visat sin uppmärksamhet. I ett
bref till Frangois Daniel i Orleans skrifver han på tal om Daniels
son, för hvilken Calvin lagt ut en större penningsumma, som
återbetalts till honom:
— — — Jag skäms verkligen att taga den, då ju jag af
gammalt är din gäldenär. Här skickar jag emellertid dina båda
döttrar var sin henri-d’or, för att de åtminstone måtte få ett
litet bevis på min tacksamhet. Din Carolus Passelius.1
Det var tanken på Guds rikes framgång och tillkommelse
och arbetet för Guds äras förhärligande på jorden, som
sammanhöll denna vänkrets, i hvilken dock Calvin reste sig högt
öfver dem alla. Han gaf åt dem mer än han af dem mottog.
Han växte de öfriga så att säga öfver hufvudet och till följd
däraf kom han att särskildt mot slutet af sin lefnad lida af en
ensamhetskänsla, som icke kan undgå att märkas i hans sista
bref. Men äfven om vi ej kunna helt instämma i hvad Sodeur
på tal härom har sagt, att det är alla sant stores lott, att de
blott stå på egen grund och att de vid alla förbindelser, de
knyta, och vid allt sorl, som höjes omkring dem, till slut dock
måste vara ensamma, så kommer man likväl inför Calvins
personlighet att tänka på hvad Henrik Ibsen har sagt: Den, som
står ensam, står i allmänhet starkast.
Det är ej många underrättelser vi ha af Calvins egen hand
angående hans privatlif. Men det lilla vi äga kastar ett
förståelsens ljus öfver många eljest dunkla sidor af hans karaktär.
1 Med detta namn undertecknar han stundom sina bref, i regel väl af
den orsak, att han ej fullt litar på det bud, hvarmed brefvet sändes. Stundom
tecknar han sig äfven Charles d’Espeville, ett namn, under hvilket han flydde
vid kättareförföljelserna i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
