Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - K. B. Westman. Den Heliga Birgittas Uppenbarelser i urval och öfversättning med inledning, anmärkningar och förklaringar, utg. af Richard Steffen. Stockholm 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
215
väl hvilar på en felaktig läsart. Latinet har i 1492 års uppl.
discededi, hvilket jag förmodar är ett lätt uppkommet fel för
discedi; 1628 års uppl. har mycket riktigt discendi, hvilket ger
god mening och väl är det rätta. Fsv. återgår tydligen på ett
descendendi. — Samma kap. (s. 208) har genom förf:s tolkning
kommit att innehålla ett trinitariskt kätteri, som Birgitta inte
har någon skuld till. Där star nämligen; »att du må första, att
Fadern ej är densamme som Sonen utan en annan i Faderns
person, en annan i Sonens person, en annan i den Helige andes
person, och de äro till väsendet ett». Det bör naturligtvis vara:
»att Fadern ej är densamme som Sonen, utan att Fadern är en
till personen, Sonen en till personen och den Helige ande en
till personen, men alla ett till väsendet» (quod non est idcm
pater qui est filius, sed alius in persona pater, alius in persona
filius, alius in persona spiriüis sanctus, unum vero in natura).
Fsv. texten har rätt uppfattat saken, fastän ett led uteglömts
(»Vtan fadherin är annar j personna Annar then hälghe ande
i personna» o. s. v.)
Vid VIII 56 ställer förf. (s. 211 not 2) diskussionen af en
textdifferens mellan fsv. och lat. in under en allmännare
synpunkt, i det han anmärker ställets vikt för frågan om den ena
eller den andra textens företräde. Djäfvulen råder kung Magnus,
enligt den lat. texten: att icke »fråga efter, om någon lede
brist eller blefve bedragen (nec attenderet, quis egeret vel
frauda-retur), om blott hans vänner hade öfverflöd»; enligt den fsv.
texten: att ej fråga efter, »om han själf behöfde något eller
lede brist och blefve bedragen, om blott» o. s. v. Förf.
påpekar, hur lockande det är att anta, att lat. här är
ursprung-ligare, och att fsv. uppkommit genom att man läst quid i st. f.
quis; men han beslutar sig dock för att anse fsv. ursprungligare,
emedan det senare talas om, att konungen älskade sina vänner
mer än sig själf. Argumentet är väl knappast öfvertygande;
väger månne icke den omständigheten tyngre till lat:s förmån,
att det är så ofantligt mycket lättare att förstå den fsv. texten
utifrån den latinska än tvärtom? I hvarje fall ser man ju med
intresse efter, hvad kap. för öfrigt ger vid handen i det
antydda afseendet. Man finner då bland andra textdifferenser,
som förf. påpekat, ett ställe (s. 214), där latinets »förmana»
(amoneret — denna stafning i 1492 års uppl.) är det enda
begripliga, medan fsv. »bortskipa fran sik» naturligt kan förklaras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
