Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - K. B. Westman. Den Heliga Birgittas Uppenbarelser i urval och öfversättning med inledning, anmärkningar och förklaringar, utg. af Richard Steffen. Stockholm 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
215
säkra ställen förefaller det mig snarast, som om man hade att
tänka sig Petrus som en person, som kanske icke har stått
Birgitta så synnerligen nära, som hon understundom har haft rätt
allvarliga anmärkningar emot, som kanske stått ganska
själfständig gent emot hennes förmaningar, men som hon dock
alltid respekterat, visst inte ansett för någon dålig biskop och
snarast haft en viss förkärlek för — hon ber ju upprepade
gånger för honom och gråter, då han är död. Om de
personer, hon haft skarpa kontroverser med, brukar det ju dock låta
något annorlunda.
Men hvad är då meningen med III 4? Det förefaller mig
rätt tydligt framgå af själfva texten. Birgittas tankar röra sig
med bedröfvelse kring det faktum, att de högt uppsatta i
kyrkan, biskoparna, så ofta äro världsliga och försumliga.
Revela-tionen bekräftar detta, men visar henne också, som alltid i en
konkret bild, att de ringa, som äro ödmjuka och fromma, i
stället skola rycka fram till de platser, som voro de andra
tillredda — att Gud förnedrar de högfärdiga, men gifver de
ödmjuka sin nåd. Så fick den fromme, föraktade kaniken efter
döden biskops ära, medan den högmodige biskopen fick sin
dom. Men hvarifrån har hon fått historien? Ja, det säger ju
III 12 c med ordet Aurelianensi, som vållar förf. så mycket
bekymmer — det var väl en historia, som hon hört berättas om
ett par prelater i Orléans. Men förf. invänder, att historien
visar en så intim kännedom om de två personligheterna, att i
synnerhet kaniken är så lefvande tecknad, att man svårligen
kan tro att hon så väl känt ett par främlingar. Argumentet
är icke rätt öfvertygande, ty i den långa monolog, som lägges
i kanikens mun för att karakterisera hans tankar, utvecklas
egentligen endast en åskådning, som hon ofta drifver, nämligen
att det är lofligt att åstunda ett högt andligt ämbete, om det
blott sker för Guds ära och människors frälsning och icke för
egen ära eller vinning, liksom också påpekandet, att kaniken
ej själf ryktade sin häst och lagade sin mat, står där som ett
inlägg för hennes teori om »skälig återhållsamhet» gent emot
öfverdrifven asketisk ifver.
Äfven dèn sista linje, som enligt förf:s mening konvergerar
mot hans resultat, synes mig visa i en helt annan riktning.
Ex. 79 börjar på följande sätt: »Guds Son talar: ’kom ihåg, att
jag sände dig till en magister, som jag kallade ett biskopsämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
