Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - K. B. Westman. Den Heliga Birgittas Uppenbarelser i urval och öfversättning med inledning, anmärkningar och förklaringar, utg. af Richard Steffen. Stockholm 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR 215
uttrycket på senare stället. — Man ser ju, att kongruensen
mellan Ex. 79 och IV 68 decl. + IV69 ingalunda är fullständig;
dock torde den vara så pass anmärkningsvärd, att den
betydligt försvagar möjligheten att med Ex. 79 stödja förfis hypotes
om III 4.
Den som »fått kronan», d. v. s. gåfvan att utdrifva onda
andar, i VI34 (s. 95) är ej magister Mattias utan Petrus af
Alvastra, som under kanonisationsprocessen (340 222 r.) själf
säger, att han i Sverige utfört exorceringar på Birgittas
uppdrag och efter en för henne uppenbarad formel. Detsamma
kan läsas ut ur Mattias’ af förf. citerade Prolog, där
andeut-drifvaren är densamme som den munk, hvilken genom den från
Ex. 48 kända underbara händelsen förmåddes att blifva Birgittas
sekreterare.
En revelation, som man med stor tillfredsställelse ser, att
förf. tagit med i sitt urval och ägnat mycket arbete åt (s. 294—304),
är VIII 48, den längsta och väl svåröfverskådligaste af alla
uppenbarelserna. Man har nu den glädjen att konstatera, att
denna härfva är utredd och dess rätta innebörd tolkad på ett
sätt, som säkerligen kommer att definitivt bli beståndande: en
sista appell, sänd till Magnus Eriksson efter sonen Eriks död
för att genom teckningen af dennes och väl än mer af
farfadern Magnus Ladulås’ fruktansvärda öde efter döden beveka
konungens obeslutsamhet till ett afgörande, innan »dödens svärd»
krossar »lifvets sköra glaskula». På detta sätt tolkad blir förvisso
denna uppenbarelse en af hennes mest storslagna.
Det skarpa omdömet om Magnus Ladulås kan kompletteras
med följande ord om hela folkungaätten, som läsas i slutet af
VIII 49. »I detta rike fanns fyra släktled af konungar. I det
första (d. v. s. Birger Jarl) fanns ärelystnad och grymhet, men
Gud hade fördrag med det för några goda gärningars och för
folkets synders skull. I det andra (d. v. s. Valdemar) fanns
tygellöshet och orättfärdighet; det förödmjukades barmhärtigt
af Gud och skildes från kronan.1 Det tredje släktledet (d. v. s.
Birger och hans bröder) utgick från en ärelysten rot och en hård
stam (d. v. s. Magnus Ladulås); i det fanns girighet och
egen-kärlek; därför straffade Gud dem i denna världen, för att de
1 (Quam — sc. generationem —Dens) vocavit sub coronain, ett underligt
uttryck, hvars mening väl dock är rätt återgifven i det fsv. »kalladhe ok skilde
fran rikeno ok krononne».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
