Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3»
G. WESTLING
sydligaste bygder utgick från Henr. Schartaus verksamhet som
stadskomminister i Lund. Hade de nordsvenska läsarne
representerat en antinomistisk ytlighet, bemödade sig den sistnämnde
själasörjaren i Skånes andliga centralpunkt att noggrant
undervisa sina åhörare om den rätta salighetens ordning jämlikt den
heliga skrift och vår evangelisk-lutherska tro och bekännelse.
Erik-Jansenisterna i Helsingland däremot hade i fråga om
läroåskådning råkat in på villovägar, men den andliga rörelsen
bland dem bar dock vittnesbörd om att den andliga stiltjen var
störd. Folket i dessa trakter hade vaknat upp ur sin andliga
slöhet och börjat fråga efter frälsningens väg, som dock tyvärr
vilse utpekades av dess profet. Bättre ropande röster
förnum-mos från ett par andra trakter, som lågo mycket i närmare till
Linköpings stift, nämligen från Västergötland och Småland. I
det förra landskapet uppträdde J. O. Hoof († 1839) som en väldig
väckelsepredikant med ett språk, som var välberäknadt efter de
ähörareskarors ståndpunkt, som omgåfvo honom. Till hjärtana
gingo emellertid hans grofkorniga predikningar. Till dem
lyssnade stora folkskaror både i Västergötland och i Halland, dit
hans ord äfvenså nådde, enär de upptecknades och därigenom
spredos vida omkring. Någon mera afsevärd betydelse för det
religiösa lifvets väckande och underhåll i Linköpings stift hade
dock icke hans verksamhet. Däremot torde verkningarna af de
predikningar i anda och kraft, som framburos af några enkla
men nitälskande prästmän från Växjö stift, sträckt sig öfver
gränserna till Linköpings. Bland dessa må erinras om P. L.
Sellergren, som 1843 afled som komminister i Helleberga, och
Per Nyman, som 1856 slutade sitt gagnande lif som kyrkoherde
i Urshult, och hvars rustika predikosätt väl motsvarade åhörarnes
behof och kulturståndpunkt. I Småland yppade sig 1839 den
s. k. predikosjukan, som var en religiös företeelse i förbindelse
med kroppsligt sjukliga symptom. Också den talade om att
där voro andliga krafter i rörelse, och att den andliga slöheten
gifvit vika för en högre makt. Väl spred sig sjukan allenast till
Skara stift, men den rörelse, som den i Småland framkallade,
vittnade, att åtminstone i dessa orter ett frågande efter
frälsningsvägen förspordes; och ganska tydligt är, att de första allmänna
andliga väckelserna, som visade sig i Linköpings stift, kunna
anses leda sitt ursprung från dess grannstift i söder. Från
Svealand rönte dess folk till en början knappast några impulser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
