Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RELIGIÖSA STÄLLNINGEN I LINKÖPINGS STIFT UNDER iSoO-TALET 4 I
regel predikade då dess präster ett renlärigt evangelium, om
än icke rätt fulltonigt. Man inskränkte sig ej nu mera till den
första trosartikeln, utan förkunnade ock den andra och väl äfven
den tredje, men sättet, hvarpå särskildt den sistnämnda
framställdes, motsvarade ej nog tidens behof af större realism än
tillförene. Granskar man något de predikosamlingar från de
tider, som ligga närmast nyssnämnda tidpunkt och äro skrifna
af präster tillhörande stiftet, såsom t. ex. biskop Hedréns egna,
kyrkoherde S. J. Hedborns i Askeryd, kyrkoherde Per Kernells
i Hellestad och domprosten Dubbs i Linköping, så stötes nian
icke bort af någon heresi eller en mera i ögonen fallande
rationalism, om man än understundom möter talet om religionens
förmåner i stället för om den kristna trons vikt. Hufvudbristen hos
tidens predikningar vàr, att de — som sades — saknade nödig
realism och ej gingo åhörarne in på lifvet. De anknötos icke
nog till åhörarnas föreställningskrets och tillgodosågo icke deras
faktiska själsbehof. Som folkets kristliga insikt i allmänhet var
ganska ringa, gingo prästernas dogmatiska predikningar dess
samvete förbi och lämnade det oberördt, utan att verka
omskapande på dess vandel i allmänhet och dess sätt att tänka.
Som nödvändigheten af den inre människans omskapelse ej med
eftertryck betonades, kunde åhörarne gå lika själfbelåtna från
gudstjänsten, som de gått dit, trygga i medvetandet att efter
fäderneärfd sed hafva gifvit Gudi sin ära.
Prästernas egen vandel verkade långt ifrån alltid
uppbyggande. Deras föredöme var mången gång visst icke det bästa.
Konsistoriets protokoll förmäla om att t. ex. svordom och
dryckenskapslasten ingalunda voro sällsynta bland prästerskapet.
Ehuru den tidens folk ej mätte nykterhetsgraden med samma
stränga mått som vår samtids nykterhetsifrare, förekommo dock
anmälningar i domkapitlet då och då af präster, som fallit för
denna last. Ganska många prästmän skötte ämbetet som
legoherdar och togo det så bekvämt, som omständigheterna
med-gåfvo och kyrkolagen kunde tolerera. Den brinnande nitälskan
för själavården saknades. Där icke nyssnämnda fel vållade
lojheten, kunde den framkallas af t. ex. ekonomiska intressen.
Talet om snikenhet saknade ej alldeles grund ifråga om somliga.
Från början af 1850-talet omförmäles i konsistoriums protokoll,
hurusom en kyrkoherde åtalades för delaktighet i stöld af
kyrk-silfret i den församling, där han var anställd, och att han jämväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
