Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
G. WESTLING
särskildt i äktenskapsmål. Äfven mormonismen inträngde i stiftet
under 1850-talet. Om dess missionärers sätt att uppträda i
landet berättade tidningen Väktaren 1854, att de framgingo två
och två, sjungande danska psalmer.1 Där de funno kvarter,
lämnade de efter sig någon mormonistisk skrift. Saltsjödalen
utmålade de som ett paradis, »där guldkärl voro lika allmänna
som ler- och porslinskärl här» i Sverige. De tego med läran
om månggiftet och lyckades draga till sig en och annan lättrogen
själ. Deras stamhåll inom stiftet var Norrköping, där de
räknade omkring sextio medlemmar år 1862. För öfrigt anträffades
anhängare af Mormons lära sporadiskt i stiftet utom i de
småländska andelarna däraf, hvilka ännu voro förskonade från denna
kvasikristliga trosform.
Huru ställde sig stiftets prästerskap till den utveckling, som
de religiösa rörelserna tagit under dess ögon? Hade prästerna
t. ex. blott tänkt, att de skulle snart nog lägga sig och lugnet
återställas med de medel, hvaröfver kyrkan stödd af statens
myndigheter förfogade, så nödgades de efterhand afstå från dessa
förhoppningar. Med en viss oro sågo många, huru utvecklingen
tenderade mot en för statskyrkan ogynnsam riktning. De hade
varit vana att bestämma öfver sina menigheters religiösa
öfver-tygelser och fattade ej, hvarför folket icke som förut ville
tillfredsställa sina andliga behof genom kyrkans ordinarie tjänare.
De sågo i rörelsen med skäl en kritik öfver deras eget sätt att
förvalta sitt själavårdande ämbete, och de med känsligare
samveten kände en inre förebråelse därför. Hos en eller annan
torde en klerikal fåfänga medverkat till att stämma honom
obenägen för lekmannapredikan. Andra åter ansågo sig böra ogilla
dessa predikande lekmän, eftersom de icke vore rite vocati,
hvarför dessas tilltag måste rubriceras som obefogade ingrepp i
den kyrkliga ordningen och ägnade att sönderslita den enhet i
tro och bekännelse, som varit den svenska kyrkans stolthet
sedan gammalt. De dömde väl rätt därvid, men mången
förbisåg, att kyrkans prästerskap i väsentlig mån bar skulden till
lekmannarörelsen och dess aberrationer. Till prästernas
misstämning bidrog ock det ogrannlaga sätt, hvarpå en del
kolportörer uppträdde. Att präster funnos, som med förståelse och
sympati uppfattade det välsignelserika, som låg i dessa märkliga
andliga rörelser, har redan blifvit berört, men de hörde ännu
mera till undantagen. Bland dessa värdiga själasörjare nämndes
1 Väktaren, N:o 29 år 1854.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
