Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
G. WESTLING
predikanter i den yngre missionsföreningen med läror, som
drefvo människans passivitet i sin frälsningssak till ytterlighet.
Bland dessa predikanter gick skolläraren O. A. Welin från
Västervik väl allra längst i ensidighet. Han betonade med
eftertryck, att hela världen vore frälst i Kristus, och att ingen
blir det genom tron. Hvarje människa, således äfven den, som
lefver i otro, har syndernas förlåtelse och är rättfärdig, ren och
salig i Kristus, men hon kommer först genom tro att förnimma
och njuta denna salighet. Ä andra sidan är också en troende
kristen till sin person förbannad, ehuru — som sagdt — i Kristus
rättfärdig. Dessa tankar kunde af predikanter blifva på till
och med så drastiskt sätt framställda, att det sades, att i
helvetet ligga människor med förlåtna synder. Det var naturligt,
att de predikanter, som drefvo dessa paradoxer, icke kommo att
lägga synnerligen stor vikt vid hjärtats omskapelse och lefvernets
rättfärdighet, eftersom alla ju redan voro nya skapelser i Kristus.
Grunden till denna radikalism i uppfattningen af Kristi förtjänst
var hufvudsakligen att söka i behofvet af att inlägga en protest
mot den fullkomlighetslära, som från metodistiskt håll blef
förkunnad i dessa trakter och äfven vunnit insteg hos somliga.
De nämnda predikanterna ville skarpt hålla fram, att det ligger
öfver gränsen för en människas utveckling i sinnevärlden att
hinna fram till syndfrihet.
Deras förvridna uppfattning af andra och tredje artiklarna
af vår apostoliska trosbekännelse möttes af den divergerande
uppfattning, som framför allt i lektor P. P. Waldenström hade
sin hufvudman, och hvilken kom att öfva ett ännu mera
vidtgående inflytande på den religiösa ställningen inom stiftet än
den förutnämnda. I en predikan på tjugonde söndagen i
Trefaldighet 1872 framlade han för Pietistens läsare sin ändrade
ståndpunkt i fråga om försoningen. Han menade, att denna
icke bestod i ett Guds försonande med människan utan allenast
i hennes försoning med Gud. Den objektiva försoningen sköts
åt sidan, och blott den subjektiva erkändes som behöflig. Denna
hans mening framkallade visserligen kraftiga gensagor från
be-kännelsetroget håll, men genom nya skrifter sökte han gifva
ökadt stöd för sin uppfattning. Det töfvade ej heller länge,
förrän många lekmannapredikanter, som funno denna uppfattning
mycket förståndig, omfattade den och raskt spredo den till vida
kretsar, så att ej få missionsföreningar snart anslöto sig till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
