Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RELIGIÖSA RÖRELSERNA I LINKÖPINGS STIFT UNDER 1800-TALET I IQ
märkbart närvarande och grep mäktigt både gamla och unga.
Det var ej svårt att predika den tiden. I en församling, där
jag tjänstgjorde, samlades de troende vännerna kl. 9 på
söndagsmorgonen i kyrkan och bådo ner välsignelse öfver predikanten».
I samma församling framgick då en underbar väckelse bland
nattvardsbarnen. »Det hände ej sällan, då jag kom upp i
läsrummet, att jag möttes af andlig sång, i hvilken de togo del
allesamman; ’Och, när lektionen var slut, stannade barnen kvar
och bådo för sig själfva och sina kamrater».
Det förunnades icke biskop Cornelius att se, huruvida hans
förutsägelser, att de kyrkliga rörelsernas expansionskraft hade
nått sin höjdpunkt, gingo i fullbordan. När han afgått med
döden, nämndes 1893 ånyo ett af stiftets egna söner till
innehafvare af dess biskopsstol, nämligen domprosten C. V.
CHARLE-VILLE. Han var en varmhjärtad natur och representerade i
motsats till företrädaren en lågkyrklig ståndpunkt. I egenskap
af pastor inom stiftet hade han länge bevittnat de andliga
lifs-rörelsernas utveckling där. Bland den äldre prästgenerationen
torde väl han varit den, som bland de frireligiösa länge åtnjöt
det största förtroende, och som äfven ledande ingrep i dessa
rörelsers utveckling. Att prästerskapet för andra gången gaf
honom plats på biskopsförslag, var nog icke allenast en honnör
för hans ställning som domkapitlets vice ordförande utan tydde
jämväl på, att bland stiftets kleresi hållningen till de fria
rörelserna nu mera var olika mot förr. Den förkärlek, han hyste
för prästkallets rent pastorala verksamhet, och den erfarenhet,
han vunnit om menigheternas begär efter uppbyggelse, stämde
honom välvilligt och till och med sympatiskt mot
lekmannaverksamheten, när den bedrevs med helgade händer.
Då Charleville 1895 samlat stiftets prästerskap till allmänt
möte, yttrade han, att den förmodan, som biskop Cornelius vid
förra prästmötet uttalat, att de religiösa söndringarna nått sin
gräns, alltmera besannats, om än — som han sade — den andliga
rörelsen än gick i »rätt höga vågor, men flerstädes, om ej öfverallt,
äro (vore) de att betrakta såsom svallvågor, såsom dyningar efter
stormen». De starkaste förspordes i de bygder, som först i en
senare tid blifvit upprörda. I stort sedt hade separationen vuxit
inom fjorton kontrakt men likväl endast i 27 församlingar, medan
den minskats eller åtminstone icke ökats i 52. Hänförelsen var
icke längre lika brinnande som förut, sammanhållningen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
