Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Hjalmar Holmquist. Det religiösa och kyrkliga lifvet vid 14:de århundradets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ij4 litter aturöfversikter
nare tolk af den annalkande tiden än thomismen med dess
stolta tankebyggnad.
De båda hittills betonade utvecklingslinjerna sträfvade åt
motsatt håll. Under det att biskoparnas etc. kyrkliga
verksamhet allt mer utplånade det personliga momentet, skärptes
detta genom teologiens män. A ena sidan insnörandet i
kyrkliga rättsformer, å andra sidan undergräfvandet af dessas
religiösa värde. Olikheten var ännu icke en öppen motsats; men
den kunde blifva det. Det andliga ämbetets arbete påverkades
åt båda hållen. At skildringen af detta arbete egnar Hauck
5:e kapitlet. Vi fa här bli mera kortfattade och förbigå den
detaljerade framställningen af kyrkoherdarnas, vikariernas,
ordnarnas själasörjarverksamhet, gudstjänsten m. m.; och vi stanna
blott vid en punkt: predikan. Inom denna utvecklades två
riktningar: folkpredikan och klosterpredikan. Vid den förra voro
minoriterna ledare, vid den senare dominikanerna. Den förras
store mästare var Berthold af Regensburg, en af alla tiders
främsta folkpredikanter, med inflytande till medeltidens slut.
Den senares mästare var Eckhart. Klosterpredikan skulle ju
ock vida mer än folkpredikan tjäna utbredandet af mystiska
tankar. Det var E:s predikningar, som tryggade hans tankars
inflytande på de kommande generationerna; de verkade
skolbildande. Bland lärjungarna i denna klosterpredikan nådde ingen
så högt som Johan Tauler (o. 1300—1361). Han bör sättas
bredvid Berthold som uttrycket för den tyska predikans
blomstringstid under medeltiden. Vi veta föga om hans utveckling.
Som dominikaner skolades han i thomismen; men djupaste
intrycket tog han från Eckharts tankar. I dennes anda verkade
han länge i sin födelsestad Strassburg och i Basel, kanske ock
i Köln, med stort anseende hos de fromma. Hans predikningar
verkade långt utöfver hans tid och kyrka. De äro väl ock de
enda äkta bland de många under hans namn bevarade
skrifterna. Hufvudtanken i dem var den Eckhartska, att Gud måste
födas i själen; äfven föreställningarna om Varat, själsgrunden etc.
möta. Men han aftrubbade något E:s fantastiska hänsynslöshet;
han kände att den gick till den gräns, där motsättningen mot
kristendomen själf begynte. I stället för talet om själfutplånelsen
kom talet om beredvilligheten att lida allt, som Gud i tiden
och evigheten pålägger; ensvardandet med Gud blir icke
uppgåendet i det konturlösa Varat utan betyder, att människan intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
