Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Arnold Bratt. John Wordsworth, The national Church of Sweden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
8"J
Allra mest episkopalistiskt blir detta verk, då författaren
hinner fram till 1571 års kyrkoordning, Laurentius Petris
testamente till sin kyrka. Af den afdelning häraf, som talar om
biskopar — »Ordning om biskopar, hvilka på latin kallas
su-perattendentes, ordinarii eller ordinatores» —, citeras ordagrant
ett längre stycke, hvari redogöres för biskopsämbetets uppkomst,
historiska utveckling och allmänna karaktär. Författaren
framhåller därpå visserligen önskvärdheten af att kyrkoordningen
direkt hade hänvisat till Frälsarens eget instiftande af apostolatet
och till det faktum, att denne ville hafva »ett ämbete skapadt
ofvanifrån och icke nedanifrån och att detta ämbete skulle utgöra
en integrerande och evigvarande del af hans system för sin kyrkas
styrelse», hvarjämte han betonar, att den uttryckligen borde ha
fastställt, åtminstone såsom en historisk tolkning, ett bestämdt
samband (»certain connection») mellan apostolatet såsom det
högsta ämbetet i den urkristna kyrkan och episkopatet såsom
det främsta i den efter-apostoliska, men ett närmare studium af
denna kyrkoordning måste dock enligt Wordsworths mening
ge vid handen, att Laurentius Petri likaväl som den engelska
högkyrkan uppfattat biskopsämbetet såsom hvilande på »an
ordinance of God».
Att författaren tillskrifver denna omständighet en
utomordentlig betydelse, är höjdt öfver allt tvifvel, men det synes mig
icke lika oomtvistligt, att hans tolkning af kyrkoordningens
ställning till episkopatet är riktig. Det är åtminstone mig svårt
att vid genomläsningen af de ur densamma anförda styckena
komma till den åsikten, att den velat framställa biskopsämbetet
såsom hvilande på någon jus divinum. Det säges visserligen,
att »denna ordningen» — det ursprungliga prästämbetets
uppdelning på två: biskopars och »släta prästers» — var »utan
tvifvel af Gud den helga Ande, som alla goda gåfvor gifver,
utgången», men att detta skulle vara uttryck för en teori om
biskopsämbetet såsom af Gud påbjudet, har jag svårt att
inse, i all synnerhet som den nämnda »ordningen» i detta
sammanhang äfven betecknas såsom »ganska nyttig», ett uttryck som
vida snarare för tanken på en mänsklig än en gudomlig
anordning. Jag vill dessutom hänvisa till själfva rubriken på det af
förf. citerade stycket af kyrkoordningen, hvilken rubrik jag
ofvan ordagrant anfört. Man märke, att »biskopar» här sägas
på latin kallas »superattendentes, ordinarii eller ordinatores».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
