Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Arnold Bratt. John Wordsworth, The national Church of Sweden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar 8"J
kyligt, och vid 1638 års riksdag affärdade honom prästerskapet
skarpt under en förklaring, att skiljaktigheten mellan luthersk
och kalvinsk lära vore »fundamental». En allians hade alltså
ej kommit till stånd, men att den ej skulle bli omöjlig att
realisera, visar 1817 års kyrkounion i Preussen, förberedd af
sträfvanden, hvari Durie haft del.
Men i Sverige härskade ännu så länge andra strömningar.
För biskop Wordsworth, som känner sig så starkt dragen ej
blott till Duries utan ock till våra egna teologer Matthiæs och
Terserus’ synkretistiska sträfvanden, äro dessa strömningar föga
sympatiska. Ej ens Svedberg är en man efter hans sinne.
Hela denna renläriga generation anser han stå så godt som
främmande för innebörden af begreppet tro såsom förtröstan
till Frälsarens person och lifsgemenskap med honom.
Icke heller den rent kyrkopolitiska utvecklingen i Sverige
vid denna tid tyckes ha författarens sympatier. I de försiktiga
uttalandena om 1686 års kyrkolag torde man kunna läsa ett
beklagande, att den forna tack vare episkopalismen fria
statskyrkan nu blef en af konungamakten i hög grad bunden sådan.
Reaktionen mot stormaktstidens ortodoxi kommer under
frihetstiden och neologiens tid. De tre nya strömningarna äro
pietismen, svedenborgianismen och »upplysningen» — denna
sista dock ganska knapphändigt behandlad.
Pietismen betraktar författaren på ett typiskt anglikanskt
sätt. Den är för honom först och främst en »teologiens
pånyttfödelse», i det den fordrar ett nytt djupgående bibelstudium. I
detta goda kraf låg likväl en fara, ty den, som inskränker sig
till studium af Skriften (»bibliolatry»), tillsluter för sig
vittnesbörden från förnuftet, historien och naturvetenskapen, som också
äro »vägar för Guds uppenbarelse». — Pietismen innebär vidare
en reformation af kyrkan, i det den uppfattar henne som »ett
aktivt samfund af troende», där enhvar skall känna det som en
skyldighet att arbeta för utvidgande af Guds rike på jorden.
Däraf det vaknande intresset för hednamissionen, som den äldre
protestantismen så sorgligt försummat. — Slutligen blef
pietismen ock en förnyelse af det sedliga lifvet. Men härmed var
förenad en stor fara, i det dess trånga morallära, som ängsligt
fördömde snart sagdt allt som var af »världen», hotade att träda
i stället för de verkliga moraliska principerna. Utan tvifvel har
författaren här satt fingret på pietismens ömmaste punkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
