Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - D. Fehrman. Prästeståndets kyrkopolitik under århundradena närmast efter reformationen. Recension af Otto S. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
8"J
klagomål öfver prästernas förseelser). Biskopsämbetets
bibehållande utgör för förf. den enda fasta punkten i ordinantians
kyrkliga program, men också den centrala. Dess andliga
domsrätt var icke underkastad någon inskränkning till förmån för
konungense makt. I ett afseende hade dock konungen rätt och
plikt att aktivt ingripa i den kyrkliga ämbetsförvaltningen.
Frånsedt sin befogenhet i ekonomiskt afseende ägde han att
afsätta olämpliga präster och fälla det afgörande ordet vid
tillsättning af prelaturer, kanonier och prebenden. Förf. betraktar
till- och afsättningsrätten såsom ämnad att vara blott
provisorisk, betingad af öfvergångsperioden med dess opålitliga
biskopar. [För min del skulle jag vilja uppkasta frågan, huruvida
icke dispositionsrätten öfver de viktigare posterna betydde något
mer. Den bärande tanken, att biskoparna under normala
förhållanden gälla såsom kyrkoregementets utöfvare, är måhända
från början afknappad till förmån för konungen såsom sista
instansen vid viktigare posters tillsättning; detta har dock ej
närmare utredts.] Emellertid medger förf., att man, om ock
oafsiktligt, skapat en rättslig utgångspunkt för vidtgående
kyrkliga maktanspråk från konungens sida.
I anslutning till det sagda finner förf. i och med
Västeråsbesluten riktningen angifven för 2 sinsemellan divergerande
utvecklingslinjer. Recessen häfdar främst konungens kyrkliga
öfverhöghet. Ordinantian har till dominerande princip: »en till
sin egentliga uppgift begränsad men i denna uppgifts
fullgörande gent emot staten fullt själfständig kyrkostyrelse». Annu
härskade dock ej någon bestämd eller öppen motsats dem
emellan.
Därpå följer en öfverblick öfver mellantiden till 1571.
Kyrkan kan t. v. med framgång häfda sina anspråk på
själfständighet. Onödiga rubbningar af hennes organisation måste
på grund af de osäkra yttre förhållandena undvikas, och
nödvändiga ändringar genomfördes i anslutning till de bestående
kyrkliga förhållandena — en motsats till nydaningsproceduren
på kontinenten. Ett utslag af den bibehållna kontinuiteten är
ock att kyrkan tillåtes att genom sina egna organ, klerikala
koncilier, ordna sina inre angelägenheter. Så skedde i Örebro
1529, — där »kyrkan själf öfvertager den öfveruppsikt [öfver
prästernas ämbetsförvaltning], som i recessen anförtroddes åt
konungen» och i likhet med medeltidens provinsialsynoder fast-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
