Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Yngve Brilioth. Edv. Bull, Folk og kirke i middelalderen, studier til Norges historie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteraturöfversikter
vinner terräng öfver allt Norge och Island. De linjer, förf.
inledningsvis angifver, har det knappast lyckats honom att
fasthålla i framställningen. Han har haft till sitt förfogande ej
blott det material, som föreligger i Daae’s bekanta bok om
»Norges helgener», utan äfven genom egna källstudier
ansenligt ökat dettas omfång — bland de intressantaste af förf:s
nyvinningar torde vara berättelsen om den norske junkern, som
S:t Cuthbert i Durham botade1 — men om det föregående
kapitlet i sin senare del lämnar en del öfrigt att önska i fråga
om öfverskådlighet och dispositionens klarhet, gäller detta i
betydligt högre grad om detta sista, där framställningen alltför
ofta förlorar sig i digressioner och läsaren har mycket svårt att
fasthålla de synpunkter, som han stundom måste misstänka, att
förf. själf tappat bort. Och knappast kan den bearbetning af
källstoffet, förf. presterat, motivera det väl generella omdöme
om det medeltida Norges kristendom, som afslutar boken och
formulerats så: »Vort material er sprædt og stykkevis og
vanske-lig at bygge på, og stundom har det også vist os sind, som
har været grepet av middelalderens religion. Men trods alle
forbehold blir det indtryk sittende igjen efter gjennemgåelsen,
at kristendommen i Norge i middelalderen mest måtte nøies
med formen, uten at ta det så strengt med indholdet.
Nord-mændene bekjendte sikkerlig mere med munden end med
hjertet».
Det är sant, de källor, förf. haft att arbeta med, i främsta
rummet lagarna och sagolitteraturen, visa oss knappast mera än
ett ofta rätt ytligt tillägnande af kristendomens yttre former, visa
oss den nya religionen som en mantel, nog så löst kastad öfver
den hedniska folkkroppen. Men ha vi därför rätt att fälla ett
dylikt omdöme om hela det medeltida Norges religiösa
ståndpunkt? Dels kan kanske åtskilligt vara att invända mot förf:s
val af källor; så har Kolsrud och Ellen Jørgensen (i en
anmälan i Dansk Hist. Tidsskrift) anmärkt, att förf. undvikit att
använda den religiösa folkdiktningen, särskildt Draumkvædet,
dels härröra källorna i fråga till allra största delen från hvad
1 I fråga om beröringspunkterna mellan Norges och Englands
helgonkult må här hänvisas till en läsvärd uppsats af förf.: »Norske helgeners dyrkelse
i Skottland og England» (Norsk Historisk Tidskr. 5 R. II, s. 448—460); han
vill här visa, »at i kulturforbindelsen mellem Norge og England i
middelalderen var Norge ikke udelukkende mottagende».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
