Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nils Jacobsson. Uppsaladocenten Gradins »deputationsresa» till patriarken i Konstantinopel 1739—1740 — ett led i Zinzendorfs missionsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
NILS JACOBSSON
hvilken den nya brödrauniteten ägde sitt ursprung, samt
framlämnade så till sist sin framställning af brödraförsamlingens
historia. På ärkebiskopens begäran erbjöd sig G. att göra
honom bekant med de svenska sändebuden, hvilket skedde redan
följande dag, då ärkebiskopen aflade visit hos dem. De
samtalade därvid på latin. Som gudstjänsten just skulle börja, togo
de honom äfven med in i kapellet. Han tyckte mycket om G:s
predikan, som tolkades för honom och som handlade om huru
vi kunna bli delaktiga af Kristi frid, och sade, att det var
»apostoliskt». Gudstjänstens enkelhet tilltalade honom äfven
mycket. När allt var slut, följde han med G. upp på hans rum.
Dä passade denne på tillfället och bad honom att introducera
honom hos patriarken, hvartill ärkebiskopen var mycket villig.
Nu talade han äfven om, hvilket ärende han hade att framföra,
och bad honom, att han personligen skulle lägga sig ut för
detsamma, hvilket han äfven beredvilligt lofvade. Nu hade G.
alltså funnit en väg att nå sitt mål, och allt såg lofvande ut.
Den 26 april infann han sig hos ärkebiskop Dercon, som
förde honom till patriarkpalatset, en gammal vidlyftig byggnad.
Före inträdet hos patriarken sökte G. så mycket som möjligt
klargöra för ärkebiskopen hela sitt ärende och särskildt den
ståndpunkt, som brödraförsamlingen intog till bekännelsefrågan.
Församlingen själf hade antagit Augsburgska bekännelsen, men
de missionärer, som skulle gå till de asiatiska hedningarna, skulle
vid sitt omvändelsearbete följa den grekiska kyrkans
trosbekännelse från äldre tider, hvilken G. lät ärkebiskopen genomläsa
och som denne gillade. Däremot kunde han (naturligt nog
förresten) ej fatta, att missionärerna skulle följa en annan trosbekännelse
än församlingens. Nu trädde de in till patriarken, och audiensen
tog sin början. Arkebiskopen presenterade G. såsom de svenska
sändebudens »hofpredikant». Patriarken Neophytos, som var en
man på 60-talet med ärevördigt utseende och med långt,
böljande, hvitt skägg, satt på en sofifa, klädd i en österländsk dräkt
af violett färg. Sedan G. kysst honom på handen, bjöds han
att sitta ned bredvid honom på soffan. Han började genast
fråga, huru de svenska sändebuden mådde, huru länge G. varit
här, huru länge sedan det var han lämnade Sverige, hvilka
länder han besökt o. s. v. »Då fick jag», berättar G., »tillfälle att
tala om, att jag blifvit bekant med de mähriska bröderna, och
att jag stod i särskild förbindelse med dem, att de med afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
