Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nils Jacobsson. Uppsaladocenten Gradins »deputationsresa» till patriarken i Konstantinopel 1739—1740 — ett led i Zinzendorfs missionsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
NILS JACOBSSON
opålitligt. De vore då antingen hycklare, eller också hade
bröderna själfva ej en tro och cn lära.1 Endast ärkebiskop Dercon hade
tagit parti för G. »De voro alla rundt omkring mig och talade
mot mig», berättade han, »och förebrådde mig skämtsamt, att
Ni omvändt mig till lutheran, och att jag nu ville göra dem alla
till lutheraner». På förslag af ärkebiskopen af Cæsarea beslöt man
till sist att sätta upp en skrifvelse till de mähriska biskoparna
men under ett främmande namn, (såsom om det vore till
biskopen i Smyrna), och däri inrycka en trosbekännelse, efter hvilken
de måste rätta sig. Mot detta beslut protesterade G. vid ett
besök hos ärkebiskopen följande dag pä det kraftigaste såsom
varande fullkomligt värdelöst, då hvarken brödraförsamlingen, ej
heller hednamissionen skulle blifva nämnda i skrifvelsen.
Kvällen förut hade han såsom tillhörande de svenska
sändebudens »hofsvit» fått vara med på ett ståtligt bröllop hos
Dragomanen, som gifte bort sin dotter. I detta bröllop deltogo alla
patriarker, ärkebiskopar och biskopar, som funnos i
Konstantinopel. Det imponerade tydligen på de grekiska prelaterna, att
G. var med i denna lysande samling, ty sedan visade de sig
något villigare att gå honom till mötes.
För att ytterligare stärka sina aktier hos patriarken gjorde
han äfven en andra uppvaktning hos honom i sällskap med »den
farlige Ammira» och den yngre baron von Höpken. Patriarken
var utomordentligt vänlig och artig och visade sig mycket
bevågen, men på grund af sällskapet kunde G. ej underhandla
om sitt ärende.
Med mycken svårighet och möda fick ärkebiskop Dercon
den 17 maj till stånd ett nytt tredje sammanträde med
patriarken och de andra ärkebiskoparna, hvarvid patriarken, som
tydligen nu fått en viss respekt för G. på grund af hans förbindelse
med de svenska sändebuden, hade lagt sig ut för G. och varmt
tillstyrkt, att man skulle bevilja rekommendationsbrefvet, hvilket
ock blef konsistoriets beslut. För ali säkerhets skull beslöt man
dock att i skrifvelsen inrycka en kort ortodox trosbekännelse. G.,
som följande dag både genom bref från och personligt
sammanträffande med ärkebiskop Dercon fick underrättelse om detta
beslut, var nu »mycket glad och full af tack mot Frälsaren, som
hjälpt honom igenom». Han sade sig ej ha något emot tros-
1 G. säger själf, att detta var den ömtåligaste punkten, som blifvit honom
anförtrodd, »hvari den önskade utgången knappast var att förmoda».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
