Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - J. Nordlander. Urgamla kyrkliga traditioner i Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URGAMLA KYRKLIGA TRADITIONER I NORRLAND
5 1
att bära krona, och i harmen däröfver hade mannen lagt
kronorna jämte andra guld- och silfverpjeser i en kista och
ned-gräft denna i marken söder om »bohusen».
Samma täflan förekom ock mellan två jämtskor, nämligen:
X. a Gräbba i Grämssved
och a Gure i Grufvan.
Därvid gällde det Sunne kyrka. Båda hade de skott sina
hästar med silfverskor och silfversöm, men den ena hade därtill
slagit krona på sömhufvudena; och hon ansågs ha segrat.
En vers från Alsen i samma landskap har namnen
XI. Tor i Myre,
Rolf i Tann,
Spjätt i Fjösåsen
och Pik i Halle.
Om den andre i ordningen af dessa män berättar sägnen,
att han om juldagen kört till kyrkan med icke mindre än tolf
hästar.1
Från Ragunda socken i samma landskap, ha vi ändtligen
en vers, hvilken talar om
XII. ’n Jude i Lien,
’n Pål i Pålgård,
’n Tor i Torsgård,
’n Brodde i Hoo,
’n Ronnkel i Ammer,
’n Kel i Krånge
å ’n ? i Håsjö.
Uppgifterna om dessa mäns betydelse äro ganska olika.
Somliga säga, att de varit de första bebyggarne i socken,
medan andra sätta namnen i samband med digerdöden, efter
hvilken det i Ragunda »rök endast ur sju skorstenar», och det
skulle vara hos dessa män. Andra åter förmena, att åtminstone
1 En annan jämtländsk tradition, upptecknad år 1802 af Fale A. Burman,
omtalar en liknande täflan. En bonde i Brattåsen hade slagit vad med en
annan i Gilleråsen om hvilkendera med större ståt eller grannare skulle
komma till julottan. Brattås-gubben säges ha vunnit vadet därigenom, att han
haft skor af silfver under sin häst. Hälften af ena skon, som under färden
förlorades, skall i senare tider blifvit hittad. Se förfins Norrl. samlingar s. 112.
Kyrkohist. Årsskrift 1914. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
