Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
E. LINDERHOLM
2. Öfvergångsteologien.
När med A. H. Franckes 1727 timade död pietismens
glanstid är förbi, framträder under de närmaste decennierna jämte
den ännu rätt inflytelserika pietismen och den alltfort i den tyska
teologien dominerande ortodoxien en redan hos Buddeus och
Weismann gryende öfvergångsteologi.1 I det väsentliga ortodox
leder den likväl öfver till den senare upplysningsteologien
genom sitt större vetenskapliga intresse, vidsträcktare synkrets och
praktiska riktning men framför allt genom upptagandet och
omhuldandet af den naturliga teologien bredvid och före den
uppenbarade.
Representanter för denna mera allmänna typ af
öfvergångsteologi äro J. G. Walch och J. L. Mosheim. Starkare röjer
sig öfvergången till upplysningsteologien i den teologiska
wol-fianismen hos G. b. bilfinger och I. G. Canz i Tübingen,
Jak. Carpov och J. P. Reusch i Jena samt siegm. Jak.
Baum-garten i Halle.
Den i förstone bekämpade vvolfianismen medförde ingen
principiell brytning med det ortodoxa lärosystemet, utan blef
snarare genom sin »demonstrativa», d. v. s. deduktiva metod ett
välkommet medel till uppenbarelseteologiens rationella bevisning
och försvar mot den nu framträdande naturalismen. Men icke
förty undergräfver den teologiska wolfianismen det ortodoxa
systemet och leder öfver till upplysningsfilosofien genom att
vända intressset från uppenbarelseteologien, dess treenighetslära,
kristologi och soteriologi till den favoriserade naturliga teologien
och dess lära om Guds väsen och egenskaper, om försynen och
vedergällningen. Och hvad mera var: wolfianismen medförde
en djupgående förändring af hela den religiösa stämningen i en
pietismen diametralt motsatt riktning. »Ein selbstzufriedener,
an der Schönheit und Ordnung der Gotteswelt sich erfreuender
Optimismus verdrängte das Gefühl der Erlösungsbedürftigkeit.»2
1 Stephan, Handbuch der Kirchengeschichte § 10, s. 57 ff. Loofs,
Grundlinien, § 502, s. 220 f. Kurtz-Tschackert, Lehrbuch der KG., II, s.
276 f. G. Frank, Geschichte der Prot. Theologie, II, s. 399 ff. K.
Hoffmann, Die Theologie Semlers, s. 6 f.. G. Kawerau, Art. Walch i PRE3 XX,
s. 792 f. K. Heussi, Johann Lorenz Mosheim, passim. Bosse, Art.
Baumgarten i PRE8 II, s. 464 f.
- Hoffmann a. a. s. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
