Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOLOGI OCH PIETISM
8 1
på den oförsonliga inre motsatsen mellan rationalismen och
pietismen i religiöst hänseende.
De rationalistiska teologer af den vanliga genomsnittstypen,
hvilkas kritiska angrepp mot pietismen vi här skola närmare
granska, äro professorerna Dan. von Cölln i Breslau († 1833)
och C. F. A. Fritzsche i Rostock († 1846) samt
generalsuperintendenten i Gotha K. S. Bretschneider († 1848).
Dan. v. Cölln framlade sin kritik af pietismen i en 1830
utgifven mindre skrift under titel: Historische Beiträge zur
Erläuterung tuid Berichtigung der Begriffe Pietismus, Mysticismus
und Fanatismus.
Pietismen betecknar enligt v. Cölln icke hvarje falsk
from-hetsriktning, icke hvarje fromleri, utan det ensidiga upprörandet
af den religiösa känslan genom de kristliga lärosatserna om synd
och nåd. Denna sats utvecklas af von Cölln på ett sätt, som
är mycket upplysande för den rationalistiska åskådningen.
För så vidt Kristi verk, säger v. Cölln, framställer sig såsom
en återlösning, växer hans förtjänst i samma grad som
människans återlösningsbehof stegras. Störst blir detta, om hon icke
alis har någon egen kraft till befrielse från synd och elände.
»Je unvermögender der Mensch, desto vermögender der
Gottessohn; je grösser die Sünde, desto grösser die Gnade!» Sålänge
någon ännu förmenar sig kunna göra det goda af egna krafter,
fattas honom det rätta erkännandet och tillägnandet af Kristi
förtjänst, d. v. s. tron, och med denna, saligheten.1
Det är på dessa grundidéer, som pietismen hvilar.
Beroendekänslan får en sådan makt, att den förintar hvarje medvetande
om frihet och själfständighet och låter den sålunda pånyttfödde
uppfatta sig såsom uteslutande ett den gudomliga nådens verktyg
och denna nåd på ett oemotståndligt sätt underdånig.2
Denna pietistiska fromhet sökte stöd mindre hos Jesus än
hos Paulus, hos hvilken såväl hans tidigare lif som arten af hans
plötsliga omvändelse samverkade till att skapa »eine dem
Pietismus sich annähernde Gefühlsstimmung».3
I fortsättningen af sin utredning af pietismens genesis erinrar
v. Cölln därom, att föreställningen om den naturliga människans
sedliga oförmåga förblifvit den grekiska kyrkan främmande, men
1 v. Cölln, a. a. s. 30—32.
- Ibdm s. 32, 33.
3 Ibdm s. 54, 38.
Kyrkohist. Årsskrift 1914. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
