Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teologi och pietism
1 53
franska inflytandet och dess världsliga ande som sedermera den
nya upplysningsfilosofiens inträngande och det lättsinne, som
följde såväl med det ena som det andra.
Det kan här vara i sin ordning att erinra om hvad J. R.
SCHLEGEL, som för öfrigt icke är någon kritiklös beundrare af
pietismen, i sin 1788 utgifna fortsättning af Mosheims
kyrkohistoria — alltså vid en tid då pietismens fel och förtjänster i
förevarande mål tämligen väl kunde afvägas — efter en erinran
om åtskilliga brister hos pietismen yttrar: »Bei dem allen kann
jedoch kein Unparteiischer leugnen, ’dass sich von jeher viel
mehr rechtschaffene Christen unter dieser Partei als unter dem
grossen Haufen gefunden, und dass sie sich bis auf diese Stunde
der allgemeinen Verbreitung der grenzenlosen Ruchlosigkeit,
dem Strom des überall einreissenden Leichtsinns in
Religionssachen und dem weiteren Fortgang der Schwelgerei, Üppigkeit,
Wollust und dem Betrug in Handel und Wandel widersetzt
haben, und dass sich doch der grösste Theil derselben von den
herrschenden Modetorheiten und Modelastern weit entferne und
in einem gewissen Verstand das Salz der Erde genannt zu
werden verdiene’».1
Pietismens hufvudsynd, den där aldrig må förlåtas, är
emellertid i den nya ortodoxiens ögon dess befrämjande af
rationalismen. Bakom denna anklagelse döljer sig dock dels ett
förbiseende af att äfven rationalismen hade sin uppgift, dels en
högst betydlig öfverskattning af pietismens bidrag till dess
framkomst och af den gamla ortodoxiens förmåga att häfda sig i
det nya andliga och kulturella läget, där den i själfva verket
med sitt tvångssystem skulle ha varit hopplöst förlorad.
Också den teologiska rationalismen var, som redan Tholuck
insett och häfdat, en nödvändig genomgångspunkt i
utvecklingen, nödvändig, såsom jag redan förut antydt, i egenskap af en
religionens själfbesinning och förmälning med en mera
utvecklad intellektuell ståndpunkt med mindre naiv världsförklaring och
lifstolkning.
Har då pietismen beredt väg för rationalismen? Ja, den
har det i någon ringa mån genom att göra individen religiöst
friare i förhållande till samfundet och göra honom
själfständi-gare också gentemot den yttre religiösa auktoriteten i
allmänhet, för så vidt det religiösa lifvet själft vann ett själfständigare
1 Efter Grünberg, a. a. III, s. 46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
