Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
e. linder holm
lösning af kyrkolifvets gamla former. Men därmed är icke dess
fördömelse gifven. Vi bortse därifrån, att pietismen icke var
den enda eller ens den starkaste andliga makt, som gjorde
ortodoxi och kyrkolif afbräck. Därom är redan taladt. Viktigare
är den frågan, om icke denna upplösning af de gamla formerna
var historiskt nödvändig för framkomsten af ett djupare andligt
samlif, där församlingen ej längre såsom i 1600-talskyrkan
betraktas som en passiv massa. Då det under 1800-talet blifvit
möjligt att nå fram till ett kyrkligt lif, där församlingen är mera
aktiv och själfverksam, kräfver den historiska sanningen det
erkännandet, att detta icke skulle lia varit möjligt, utan såväl den
äldre som den moderna pietismens förarbete.
Då Kliefoth angriper Spener och pietismen för deras
upplösande inverkan på bikten, har han otvifvelaktigt rätt däri, att
dessa utöfvat en sådan inverkan. Men fråga är, om detta från
protestantisk synpunkt är något att beklaga. Bikten, som för
öfrigt var behäftad med stora principiella betänkligheter, hade
på Speners tid blifvit en tom formalitet utan religiöst eller etiskt
värde. För de allvarligare prästmännen var den en svår
sam-vetsbörda. Spener gjorde ett energiskt försök att fylla denna
form med religiöst innehåll1, men detta lyckades icke. Det
gamla biktinstitutet var i själfva verket något, som icke lät sig
reformeras i evangelisk anda. Snart angrep pietismen det öppet,
och det var blott i sin ordning, att hela biktinstitutionen
småningom upplöstes, något, som inom svenska kyrkan då redan
skett oberoende af såväl pietism som reformert inflytande.
Var Kliefoths uppfattning af pietismen identisk med den
rena förkasteisen, befinnes den korrekt lutherska gruppen af den
nyortodoxa konfessionalismen villig att gifva pietismen ett visst
erkännande, ehuru den i det hela finner densamma betänklig.
Vi vända oss först till den kände kyrkohistorikern J. H.
KURTZ, som emellertid till följd af sitt milda bedömande af
pietismen icke kan anses som en fullt typisk representant af
förevarande skolas uppfattning af pietismen. Kurtz, som själf i yngre
år genomgått en pietistisk väckelse, häfdar, sålunda i sin 1849
första gången utgifna Lehrbuch der Kirchengeschichte1, att Spe-
1 Spener befann sig här i god öfverensstämmelse med Luther. Jfr
Har-less citat a. a. s. 27 ff. ur Luthers Büchlein von der Beichte 1520.
2 Till mitt förfogande har stått endast And. Blomstrands öfversättning
af denna första upplaga under titel: Lärobok i kyrkohistorien af Joh.
Heinr. Kurts. Lund 1850.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
