Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
g. westling
lcänna och lyda den evige, allsmäktige Guden och vi med ett
hjärtans tillbörligt nit leverera Guds ord till våra efterkommande,
såsom våra fäder oss gjort hafva».1 Biskopen och consistoriales
tillstyrkte, att antingen pastorn, komministern eller klockaren
skulle i hela församlingens närvaro »öfverljudt» fråga och en annan
af bemälta personer svara, »icke läsandes af någon bok» utan
uttala »grunden med egna ord, att alla kunna fatta och förstå själfva
meningen ». Liksom Botvidi profvade han vid visitationerna
sorgfälligt resultaten af prästernas kristendomsundervisning, och
liksom denne intresserade han sig för, att allmogen förvärfvade
förmåga att läsa i bok. I det syftet uttalade han sig för, att läskunniga
klockare anställdes, och att dessa bekomme särskild ersättning för
det extra besvär, som åsamkades dem genom barnundervisningen.
Vid en Visitation i Nykil, där han sammanträffade med
prästerskapet i’det kontrakt, dit församlingen hörde, sökte han lifva det
till att med nit ägna sig äfven åt ungdomens undérvisning »i ali
god och kristelig lärdom, helst i bokliga konster».
Utan mannamån vakade han öfver att sedelagen blef hållen i
helgd, och han såg ej genom fingrarna ens med adelsfolkets
själfs-våld, hvaraf man vanligen drog sig för att göra sak. Med
hänsyftning på en del adelsmän anmälde han 1640, att de, som voro
»i något anseende för världen», ville »icke till det ringaste
undergå kyrkodisciplin, hvaraf de gemene taga sig ett ondt exempel»
och söla sig »hopevis» i otukt och ville ej heller undergå
kyrkoplikt. På grund härav begärde biskopen Kungl. Majestäts
bistånd att nedslå synden, på det att Guds vrede måtte blifva
»därmed från oss vänd».2
Strängt renlärig såg han med oro, att bekännare af den
reformerta läran höllo till i Norrköping och vid Finspång, och gjorde,
hvad han kunde, för att begränsa deras frihet att utöfva sina
gudstjänstliga förrättningar.
Tillsammans med biskoparna Laurentius Paulinus och Joh.
Rudbeckius jämte några andra prästmän deltog han i ett mindre
möte, som hölls 1637 för att öfverlägga om kyrkoceremonierna och
kyrkosången i syfte att söka åstadkomma större enhet i fråga om
dessa. Mötet förordade gemensam psalmbok.3 Äfven för
kyrkomusikens höjande intresserade han sig och »proponerade» vid
1 Westling, G., Den svenska folkundervisningens historia, sid. 42 f.
5 Norlin, Th., Sv. kyrk. hist. efter ref.. II, sid. 141 f.
3 Norlin, därsammastädes, sid. 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
