Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
bedja sig en viss dominus Petrus till kyrkoherde •men fick till svar,
att »de ingen annan hafver till att förvänta, utan dominus Petrus
måtte efter Guds vilja och consistorii kallelse blifva deras
kyrkoherde och själasörjare, emedan de ingen sak emot honom hafva,
för hvilken han lagligen må blifva vräken ». Prosten i kontraktet
gafs befallning att följa Petrus till Tjällmo och »göra sin flit att
församlingen öfvertala, att hon godvilligen Dominum Petrum
antager och honom för sin rätta, ordentliga kyrkoherde ärar och
vyr-dar».1 Ställde sig en adlig junker, en myndig sockenpatron i
spetsen för församlingens motstånd, kunde tal blifva om klagomål hos
Kungl. Maj:t öfver kapitlets anordningar. Som socknarnas
adelsherrskap ville inverka bestämmande på valet af pastorer, och deras
tankar ej alltid voro desamma som kapitlets, inträffade
kollisioner. Ett sådant fall inträffade 1642, då änkan efter Sveriges
fältherre Johan Banér, Johanna Margareta, född markgrefvinna af
Baden-Durlach, ville förmå domkapitlet att mot dess vilja
befull-mäktiga eller konfirmera som pastor i Klockrike och Brunneby
en viss Petrus Gudmundi. Såsom innehafvarinna af
Kungs-Norrby i den sistnämnda socknen, hvilken kungsgård hennes make i
lifstiden bekommit i förläning, ansåg hon sig hafva myndighet att
bestämma 0111 kyrkoherdesysslan och hotade att, om kapitlet satte
sig emot hennes vilja, själf »med sina underhafvandes consens–
•—• honom därtill introducera». Biskop Jonas Petri dristade dock
svara, att han med sitt konsistorium såg sig förhindrad att
»inställa» honom. »Komme Hennes Furstliga Nåde att honom
konfirmera, kunde konsistorium intet göra till saken, utan vill för Gud,
höga Öfverheten, så ock de äldre och mera förtjänte kapellaner,
som häröfver kunna kvida, vara ursäktad.2
Först med erhållandet af domkapitlets »litteras confirmatorias »
var efter vanlig ordning pastor i tryggad besittning af sin
kyrkoherdebeställning, såvida han icke, som fallet var i fråga om de
re-gala gällen, bekommit kunglig fullmakt. Äfven beträffande dessa
pastorat öfvade biskopen i regel inflytande. Att hans mening
skulle inhämtas med afseende på dessa, ansågs så själffallet, att
det väckte förtrytelse, när någon gång detta ej blef iakttaget.
När 1645 en fältpräst M. Cirrhäus anhöll om konfirmationsbref
på V. Eneby pastorat, vägrade domkapitlet villfara hans begäran,
enär Kungl. Maj:t ställt sitt utnänmingsbref »absolute» direkt till
1 Kons. prot. 16 nov. 1633.
2 Kons. prot. 24 aug. 1642.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
