Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
iitspårad pastor, som måst skiljas från tjänsten, fick af
»condolen-tia et misericordia» med hans familj behålla lönen och förordades
några år därefter till anställning som fältpräst vid hären, som då
stod i Danmark.1 Domkapitlet förmenade väl, att hans fula
ante-cedentia ej skulle där lägga hinder i vägen för prästerlig
verksamhet. Såsom redan är nämndt, plägade biskoparna rådföra sig med
det till synod samlade clerus, om hvilka mått och steg som borde
tagas mot ämbetsbröder, som genom skamligt uppförande gjort
sig ovärdiga att bekläda prästerligt kall. På synodens förord
åter-bekom någon gång en afsatt präst, som lofvat bättring, en förlorad
tj änst.
7. Prästernas beskaffenhet. Att bland stiftets präster funnos
många, som inträdt i ämbetet utan inre kallelse, är att antaga,
eftersom den tidens läroanstalter egentligen hade allenast en enda
lefnadsbana i sikte, nämligen den prästerliga, i det att deras
undervisning var inriktad på detta mål. Äfven 0111 deras akademiska studier
närmast afsågo magistergraden, sträfvade dock de flesta, som
studerat vid universitetet, till en plats i kyrkans tjänst. Den
betydande del af de studerande, som utgått ur prästhem, var den tiden
liksom predisponerad för prästkallet, och den studerande ungdom,
som utgick ur allmogehem, drogs likaledes till samma kall, som
för dess föräldrar framstod som det yppersta, hvilket deras söner
kunde nå. Att redan yttre omständigheter förde den stora skaran
af lärjungar vid den tidens skolor emot samma mål, kunde ej annat
än vålla stor ojämnhet i fråga om prästernas lämplighet för sitt kall,
men utan tvifvel motsvarade den allmänna prästtypen
församlingarnas anspråk. Både präst och menighet voro ju barn af sin tid.
Flerstädes i Visitationsprotokoll talas om att biskopen varit belåten
med folkets kristendomskunskap, hvilket tyder på att vederbörande
prästmän lagt sig vinn om församlingsvården.
Att flertalet af stiftets präster efter bästa förmåga sökte fylla
sitt värf, vilja vi icke betvifla, men att vank och brist vidlådde
åtskilliga bland clem, är otvifvelaktigt. Församlingar funnos,
som med allt skäl klagade på sina herdar. Vissa fel framträdde
allmännare och mera ohöljda än i en senare tid, såsom
dryckenskap, brutalitet, fåfänga och rangsjuka, hvilka sistnämnda fel
smittat kleresiet ej mindre än adelsfolket. Redan kyrkoordningen
från 1571 varnade prästerna för lättfärdighet i klädedräkt och
förmanade dem att förblifva vid den »klädebonat, som theras kall
1 Kons. prot. 5 juni 1645, och Håhls herdaminne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
