Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
g. westling
Om sättet för nöddop i hemmen, då präst ej hunne efterskickas,
gaf biskop Jonas Petri vid ett tillfälle den föreskriften, att »vore
en ärlig och redlig mansperson tillstädes, så döpe han barnet»,
hvarvid han borde begagna den »form och ordasätt, som uti
församlingen brukeligt är». Vore åter ingen sådan mansperson till
hands, så »tage en ärlig och hederlig matrona barnet och döpe
det» läsande öfver det »Tron och Fader vår eller hvad de kunna».1
Kyrkoordningens föreskrift, att barn borde så snart ske kunde,
döpas, häfdades. Man finner t. o. m., att böter utsattes för de
föräldrar, hvilka utan nödtvång fördröjde sina barns dop. Om
dessa aflede, innan de blifvit kristnade, och föräldrarne befunnes
varit försumliga och bure skuld till att de ej fått dop, ålades
föräldrarne jämlikt kyrkoordningen skrift. Principen, att
barnaföderskor skulle kyrkotagas i templet, genomfördes. För dessas
räkning var särskild bänk framemot koret upplåten. Seden bjöd,
att vid en dylik akt framburos gåfvor, hvilka nedlades på en
bestämd plats, som nämndes »offer»- eller »kakaltare».
Begrafning. Högt skattades medvetandet, att en gång ens
döda ben skulle komma att finna sin lägerstad å aktad plats i
församlingens vigda kyrkogård. Den förmånen finner man blifvit
ifrågasatt för personer, som blifvit mördade. De kunde ju tänkas
ha burit någon skuld till sitt olycksöde. När vid ett tillfälle en
bonde blifvit ihjälskjuten af en adels junker, emedan han nekat
denne häst för skjutsning, och pastor frågade i kapitlet, huru han
borde förfara med afseende på den dräptes begrafning, svarades,
att han visserligen finge på öfligt sätt begrafvas, men pastorn borde
för jordefärdspredikan välja sådan text, som han visste passa
efter mannens lefverne, och någon »aftonmåltid» eller graföl finge
ej hållas efter honom.2 I ett annat fall, då kapitlet ock tillspordes
om sättet att behandla liket efter en mördad person, tillstadde det
väl, att det finge jordfästas, enär det ett par månader stått ofvan
jord och ej längre kunde där kvarstå, men eftersom den döde varit
åtalad för tjufveri, skulle hans släkt tillförbindas att »gifva till
kyrkan en ansenlig föräring», i händelse att vid rannsakningen
inför tinget om mordét det komme i dagen, att han gjort sig saker
till tjufnadsbrott.3 Föreställningen om släktens gemensamma
ansvarsskyldighet lefde således ännu kvar.
1 Vis. prot. 23 maj 1640.
2 Kons. prot. 31 dec. 1641.
3 Kons. prot. 13 febr. 1638.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
