Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
I fråga om själfspillingars jordande var visserligen bestämdt,
att deras lik ej finge läggas i kyrkogården, men konsistorium synes
— åtminstone under Jonas Petri episkopat — dömt skonsamt i
ömtåligare fall. En f. d. borgmästare i Vadstena, Brodde Svensson,
hade ljutit döden i en källa. Man påstod, att »hufvudsvaghet»
var skuld till den förtviflade gärningen. Domkapitlet medgaf
därför, att han »tillbörligen blefve begrafven, så mycket hellre som
han hade ett godt vittnesbörd af församlingen i staden och hans
efterlefvande utfäst sig att gifva testamente till kyrkan och ett
»honorarium singulare» till hospitalet. Konsistorium föreskref
dock, att man skulle hafva »återhåll med efterringning och flera
sådana excesser, som eljest uppå några begrafningar ske plägar».1
Flera villkor utfäste konsistorium, då vid ungefär samma tid en
pastor sporde kapitlet till, huru han borde förfara med liket
efter en person, som hängt sig i ytterlig förskräckelse, för att —
som han inbillade sig — värfvare slogo efter honom för att få
honom fatt och taga honom till knekt. Konsistorium medgaf, att
mannen finge jordas i kyrkogården, ■— dock läggas afsides — om
vid häradstinget vittnen kunde styrka, att han begått sin gärning
af hufvudsvaghet. Någon procession finge likväl ej
ifrågakomma, och i såväl moderförsamlingens kyrka som i annexans borde
pastor från predikstolen förmana sina åhörare att taga varning
af den fattige syndarens felsteg och att bedja Gud bevara dem för
djäfvulens onda råd och ingifvelser.2
Liksom barndop understundom blefvo förrättade af andra
personer än präster, inträffade fall, då äfven begrafning kom att
förrättas af lekmän. Såsom redan förut är omnämndt, nödgades
biskop Kylander förehålla en del prästmän i stiftet för att af
fruktan för pestsmitta 1622 hafva dragit sig undan sin plikt att
jord-fästa de i farsoten aflidna, hvarigenom personer ur hopen blefvo
tvungna att verkställa denna förrättning. Äfven från ett senare
tillfälle, då samma sjukdom hemsökte stiftet, gifvas exempel på
att ifrågavarande prästerliga förrättning blef utförd af en man ur
mängden. Prosten i Västervik anmälde 1639, i en församling
af Södra Tjusts prosteri en bonde hade i pesten förlorat både hustru
och barn. »Ingen tröst af Guds ord hade de bekommit.» Själf
hade bonden begraft dem i en sandbacke. När smittan bringat
1 Kons. prot. 16 juni 1641.
2 Kons. prot. 17 mars 1641.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
