Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
att bekomma en hedersplats i kyrkan, borde han, åtminstone
jämlikt den princip, som biskop J. Petri följde, ha visat sig som en
kyrkans välgörare. Då vid en Visitation i Järeda församling en
ofrälse löjtnant O. Knutsson gjorde anspråk på att få »stå med de
främste, i kyrkan», gaf biskopen honom det besked, att denna
förmån endast i det fall kunde förunnas honom, att han spenderade
det, »som anseende är till kyrkan, vid pass 20 daler gott mynt,
därhos taga (toge) något hvitt (stort) stycke på kyrkan eller
kyrkogårdsmuren, som han med byggande stadigt skall hålla vid makt,
hvilket byggande skall alla tider lyda till hans gård». Samma
princip följde biskopen följande året, då han vid en Visitation i
Blackstad församling den 7 juni 1640 tillbakavisade en bondes
anspråk på främsta bänken i kyrkan, ehuru denne åberopade som
bevekande skäl, att han varit den förste, som väckt tal om
kyrkoreparationen. Biskopen förklarade detta oaktadt, att han måste
vänta »till dess, han genom någon skänk till kyrkan gjort sig
förtjänt af en sådan förmån». Den bestreds honom dessutom af en
adelsman, som visserligen själf flyttat ur socknen men dock ansåg,
att hans underhafvande närmast hade rätt till det omstridda
stolsrummet.
Adelsherrskapen ådagalade vid åtskilliga tillfällen ett
anstöt-ligt öfvermod mot ofrälse, som förmenades hafva gått deras
rättigheter för nära. En välboren fru på Medhamra i Hagebyhöga socken
blef så uppbragt öfver att kyrkoherdens tjänsteflickor dristat sig
stiga in i hennes »pigestol», att hon tillkallade »sina karlar» att
drifva ut de förmätna kvinnorna. Då drängarna stodo tvekande
inför befallningen, nedlät hon sig att själf handgripligen antasta
kvinnorna; ryckte sönder kappan för en, som ej hunnit fly undan,
hvaraf »en stor förargelse i kyrkan förorsakades». Att junkrar och
framför allt adelsdamer sinsemellan kifvades om försteget i Guds
hus, var icke oerhördt. Vid en tvist mellan tvenne adliga fruar i
Vikingstads socken om främsta platsen i kyrkan tillerkände
konsistorium primatet åt den, hvars man gjort en föräring till kyrkan,
och kapitlet gjorde det så mycket hellre som det förnummit, att
motpartens gård förr ej varit annat än en »bondgård». Enär den
tillbakasatta frun varit upphofvet till trätan, dömdes lion till böter,
men eftersom hon var en adlig dam, lämnades henne frihet att själf
bestämma deras belopp. Konsistorium litade på, att hennes noblesse
skulle förplikta henne till frikostighet, och det bedrog sig ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
