Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
därpå, ty efter en tid öfverlämnade hon till kyrkan en
nattvardskalk af silfver med patén.1
Kyrkobesöken påminte väl folket att åkalla Guds namn,
men fäderneärfd vana förledde det till att i svordomar och
förbannelser anropa djäfvulens. Svärjandet var i vårt land en så allmän
folksed, att t. o. m. jesuiten Possevin vid sitt besök i Sverige lagt
märke till den, och i det s. k. Rosengrenska lagförslaget, som såg
dagen under Carl IX:s tid, klagades öfver det förfärliga svärjandet
i landet, men märkligt nog yttrade sig hvarken landslagen eller
kyrkoordningen om några straff därför. Oseden beifrades dock
från kyrkans sida och var föremål för kyrkotukt.2 Att befolkningen
i Linköpings stift var mindre än den i andra orter smittad af det
onda, finnes ej skäl att antaga. Vid flera sockenstämmor i
stiftsstaden från de första årtiondena af iöoo-talet klagades öfver den
gängse vanan att svärja och förbanna. Vid en dylik stämma
därstädes den 10 sept. 1620 sökte man hämma det onda genom att
pålägga plikt på dem, »som lättfärdeligen svärja och missbruka
Guds namn». Denna plikt skulle höjas för hvarje gång den felande
ertappades med denna synd. Skulle böter ej hjälpa, komme
syndaren att lysas ur Guds församling, och om ej ens detta hjälpte,
skulle han förvisas ur staden. Med dylika hotelser afskrämcles
dock ej vanesvärj arna från sin onda sed. År 1640 beslöts å
sockenstämma i staden, att »kyr ko värdarne », som borde verka som »fäder
i församlingen» och vara »ett» med stadens pastor att hafva ett
öga på dem, som »vanka i dryckenskap och svordom », skulle se till,
att »sådana synder måtte blifva straffade». Också från andra
orter i stiftet förspordes, att svärjande och bannande voro allmänt
gängse synder.
Djäfvulens namn användes icke allenast i de hvardagliga
svordomarna, utan i hans och andra onda makters namn föröfvades en
stor del af de mångartade vidskepelser, som bedrefvos denna tid,
under det en annan del ägde rum under missbruk af Guds namn.
Tiden var i hög grad superstitiös. Landets högt bildade konung
Carl IX, som bekämpade viss vantro, gick själf icke fri från smittan,
liksom ej heller prästerskapet. Vidskepelsen Var ett arf från förra
tider. Vid flera tillfällen, då personer stodo till rätta inför
domkapitlet för löfjeri, signeri och annan svartkonst, påstodo de an-
1 Kons. prot. 26 april och 22 juni 1642.
2 Anjou, Sv. kvrk. hist. från 1593, sid. 343 och Norlin, Sv. kvrk. hist.
efter reform., I, sid. 263.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
