Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra .hälften af 1600-tai.et 24i
blifvit af fördt till kyrkogården, gjorde hon upp en eld för att —
såsom hon bekände — den döde ej måtte »löpa igen», och -—-
försäkrade hon inför kapitlet — att så förfara var gängse sed.1
Folkfantasien hade tillskapat en mängd mystiska andeväsen, som
förmenades innebo i naturen och behärska dess krafter, så att de kunde
använda dem vare sig till gagn eller skada för människorna. Älfvor
och vettar existerade för folkföreställningen. Tron på necken och
hans människorof synes ej varit alldeles främmande ens för
konsistoriets egna medlemmar. Då 1638 en pastor i Grebo församling
tillsporde domkapitlet, huru han skulle förfara i fråga om
begrafning af en gosse, som satt lifvet till i en där belägen sjö, svarade
konsistorium, att det väl genom bref och berättelser försport, »att
necken, som alla år i samma sjö plägar ett kreatur borttaga, hade
låtit se sig i samma sjö något förrän bemälte pilt bortkom», men
tillät likväl, att pilten finge begrafvas med öfliga ceremonier,
emedan dels han var minderårig, dels »rummet, där han fanns, var
farligt, så att han lätteligen kunnat där mot sin vilja omkomma. »2
De funnos, som litade sig till en s. k. »Spiritus familiaris », en
fantasivarelse, som erinrar om de gamle romarnas lärer och penater.
Komministern i Vårdsberg anklagade 1643 en adlig fru för att hålla sig
en dylik skyddspatron.3 Exempel på verklig fetischdyrkan saknas
ej. En person från Älfvestad församling stod 1635 tillrätta inför
kapitlet för att hafva fallit ned för en sten och hyllat den under
kyssande. Väl sökte han slingra sig undan ansvaret genom att
påstå, att han snafvat och därvid fallit omkull och så med munnen
kommit att vidröra stenen, men ett vittne intygade, att han lyft
hatten för stenen och vederbörligen kysst den.4 Huru öfverraskande
stor vantron och fåkunnigheten kunde vara hos en eller annan
individ, framgår t. ex. af ett mål, som 1639 blef draget inför
domkapitlet. En handtverkare i själfva stiftsstaden hade förfärdigat
åt sig »af allehanda trä ett spöke, som satan skulle sätta lif uti och
blifva en tomtegubbe af att draga honom något till». Då han i
konsistorium tillspordes, huru han tänkte sig, att detta skulle
försiggå, förklarade han, att han ämnat ställa träbelätet tre torsdagar
i en korsväg och väntade då, att det den tredje skulle få lif. Första
torsdagen hade han »döpt» det med sitt eget blod, som han låtit
1 Kons. prot. 2 maj 1655.
2 Kons. prot. 11 juli 1638.
3 Kons. prot. 2 juli 1643.
4 Kons. prot. 3 aug. 1635.
Kyrkohist. Årsskrift 1914. j6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
