Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
g. westling
vällärde Herr Larses hustru i Nykil», vittnade, att han tre veckor
före pingsten infunnit sig en söndagsafton i prästgården och där
kommit i träta med en skräddare och därunder fällt det yttrandet:
»Så mycket vet jag, att, om du skjuter en orre i skogen, tröstar jag
taga den från dig». Sedan han blifvit drucken och skulle ledsagas
upp i en nattstuga, glömde han kvar sin bössa i den kammare, där
han suttit. Då en pojke sprang upp till honom med den men ställde
den i sopvrån, vardt Per så uppbragt däröfver, att han utbrast:
»Magga i Finneberg hafver icke lärt mig så sätta min bössa». Då
hade hustru Kristina fallit in och sport honom: »Hvad är det för
en djäfvul ? » De orden tycktes ha träffat honom, så att han sorgsen
yttrade: »Jag hafver låtit henne få det mesta jag kan, men nu begär
hon piltebarnet, som min hustru födt hafver»; därjämte yttrade
Per: »Gud nåde den, som gifver sig i djäfvulens våld, som jag gjort
hafver». Skytten sökte väl nu neka till, att han fällt dessa ord,
men hustru Kristina fäste konsistoriets uppmärksamhet på, att
klockaren också varit tillstädes och hört hans ord, och att denne då
sagt: »Hafver du tjänt Satan härtill, så tjäna vår Herre härefter»
etc. Pers hustru anmodades nu att meddela, hvad hon kunde hafva
att säga i detta mål. Hon yttrade blott, att hennes man för en liten
tid sedan klagat öfver att han kände sig så sorgsen, och sagt: »Det
lärer gå underligen för mig i detta året; jag hafver ingen ro». Hon
hade ock några gånger förstått honom haft oro i sömnen. För öfrigt
visste hon ingenting utaf. — Prästens hustru Kristina föll däremot
in och tillade, att Per hade i fredags om aftonen varit på besök hos
sin syster. Under den följande natten hade han slagit i väggen
med händerna, så att man ej kunnat tro annat, än att han fått
fallandesjuka, och, när bonden i gården höll honom, gaf han denne en
slag i sidan, att refbenet ömt blef.
Till sist bekände Per, att han för en tid sedan sköt (på) en bock
(råbock) i Småland. Det var ett fredsdjur med tre märken i örat
och »blef därför icke anfäktadt», utan allaredan om natten kom
»en stormvind, att taket brakade därvid, men Per tog till sin
byssa och sade sig vilja tända upp eld och blef sålunda kvitt mädan
den gången».
Per blef tills vidare insatt i häkte, som den tiden var förlagdt
i slottet eller det nuvarande länsresidenset. Då efter omkring en
vecka biskopen och några consistoriales infunno sig där för att höra
efter, om Per där hade bekänt ytterligare något, funno de honom
sjuk. Han begärde bekomma Herrans nattvard och sade sig komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
