Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
att upprepa sitt brott, och skulle då den ena oxen tillfalla
hemsocknens kyrka, medan den andra skulle komma domkyrkan till
godo.1 Ett par andra makar, som visat sig hårda mot mannens
mor, hotades med att utstötas ur församlingen, ifall ny anledning
gåfves till klagomål öfver uppförandet. Som en försoningsgärd
borde de skänka modern ett kjortelkläde och en kokkittel,2 o. s. v.
Den auktoritet, hvarpå församlingslärarne gjorde anspråk,
rönte väl i regel ej motsägelse, men i enstaka fall förbröto sig en
och annan mot sin pastor, hvari denne frestades att se ett angrepp
mot eller en kränkning af det ämbete, som han beklädde. Delade
konsistorium en sådan uppfattning, uteblef icke straff, hvilket
väl kunde stanna vid lindriga penningböter men i svårare fall
höjas ända till en plikt af ett par oxar, till fördelning på
ofvanbeskrifna sätt, och den felande kunde dömas till offentlig skrift med
alla de förödmjukelser, som sammanhörde med denna straffart.
Det kunde äfven hända, att domkapitlet också gjorde anmälan
om saken för landshöfdingen i och för målets förvisande till och
bestraffning vid världslig rätt.
Under denna tid, då folksederna ännu voro ganska råa och
folket föga vant att lägga band på sina känslor, voro våldsamheter
af hvarjehanda slag vanliga. Prästerskapet sökte dock med sin
tukt stödja den världsliga makten i dess verksamhet att
upprätthålla den borgerliga ordningen. Obändiga sinnen aktade dock
icke ens kyrkofriden. I kyrkan väntade den hämndlystne med
tämlig säkerhet att träffa sin vederdeloman. Därför hände det,
att han just där sökte upp fienden, och förargelseväckande
slagsmål uppstodo där eller å kyrkogården, hvarigenom hela
församlingen ansågs kränkt och vanärad, ty dess solidaritetskänsla var,
såsom är sagdt, starkare då än i våra dagar. Från 1633 omtalas,
att i en socken en knekt med hugg och slag öfverfallit en bonde
just som han trädde ut ur kyrkporten. Han dömdes af domkapitlet
såväl till böter som att tre söndagar stå och skämmas i
vapenhuset, hvarförutom som vanligt pastor skulle kungöra hans
brott, bedja församlingen om förlåtelse för hans räkning och varna
åhörarne för att följa hans exempel.3
leke sällan förekommo inför konsistorium mål om mödrar,
som af våda förkväft sitt barn, då detta haft sin lägerstad i moderns
1 Kons. prot. 14 sept. 1638.
2 Kons. prot. 23 sept. 1639.
3 Kons. prot. 9 april 1633.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
