Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och Hoofianismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoo fi an ismen
329
Oppositionen sträckte sig äfven till Hoofs hemlif. I Björcks
Veckoblad angripes han för inkonsekvens: »Den ena gången»,
heter det, »fördömde han pannkakor och den andra gången åt man
sådana vid hans eget bord. Den ena gången angrep han, så föllo
sig hans egna ord, barnens julliögar starkt i sina predikningar och
en annan gång såg man dem inom hans egen tröskel.» o. s. v.1
Redaktören för Nordisk Kyrkotidning, J. Ternström skrifver ock
såsom företal till en uppsats att han, »som varit personligen bekant
med aflidne komminister Hoof och vistades redan som student
några dagar i hans hus, såg och hörde mycket som han redan då
ej gillade. »3 Hvari detta bestod omnämnes emellertid icke.
För den, som med nu tillgängliga hjälpmedel söker göra sig
en föreställning om Hoofs hemlif, ter det sig däremot i ljus dager.
»En egen gladlynthet som så ljuft meddelade sig åt dem som
om-gåfvo honom, en ohycklad fromhet och mildhet, en trofast vänskap
för dem han ansåg värdiga densamma utmärkte denne man»,
skrifver prosten Meuller.3 Gärna sjöng han andeliga sånger. Ett
par gamla kvinnor berättade, huru han följt dem och deras mor
till Holtsljunga kyrkogård, satt sig på en graf och för dem sjungit
en af Kempis sånger till afsked, innan de begåfvo sig på
hemvägen. Understundom, säges det, försjönk han i djupa tankar. Han
gick då ensam med nedslagna ögon, »men man såg hur händerna
följde tankarne, än lyfte han upp dem, än knäppte han dem».
Då han var sådan, såg han icke upp ens 0111 han mötte någon, men
kunde säga: »Hvem är det?» och därefter: »Gå!» Hoof var en
fader för sina underlydande och ett mönster i sitt enskilda lif.
Angående tjänarne äro ett par drag bevarade, värda att icke förgätas.
I Hoofs hus tjänade en ung flicka vid namn Kerstin, som gärna
ville talat med husbonden om andeliga ting, men som var för blyg
att våga det. En dag kommer Hoof ned i ladugården och får där
se, hur Kerstin gömmer något i halmen. Han går då fram och
finner en andaktsbok, i hvilken hon i ali hemlighet läste, då lion var
ensam. Skarstedt omtalar hur en dräng af Hoofs husfolk omtalat
att, då han en afton åhörde husbondens bibelförklaring, förnam
för hans förlorade mödernearf (C. W. S.: Ett hundraåraminne, s. 52). Att
denne Forsselius verkeligen ock dragit stora inkomster häraf har för
författaren bekräftats, af Forsselii son. Detta utesluter dock ingalunda möjligheten,
att både Hoof och Forsselius hade nytta af handelen, som var betydande.
1 Björck a. a., s. 330.
- Nordisk Kyrkotidning 1342, s. 305 ff.
3 S. J. Meuller a. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
