Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och Hoofianismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 340
h. d. hallbäck
han en stor lättnad i sin själ, och när han i en följande
aftonandaktsstund lyssnade som bäst på utläggningen af Frälsarens
nådefulla ord, »drusade hela syndabördan af honom».1 I liktalet heter
det: »Sitt hus invigde han till ett bönehus, en gudaktighetens
boning. Gemensamt med sin efterlämnade, åldriga maka, hvilken han
med den innerligaste kärlek älskade, uppsände han dagligen bönens
rökoffer till himmelen. Och icke sällan utvidgades offerlågan,
då dess mångårige trogne tjänare, som med faderlig godhet
omhuldades och de många besökande vännerna förenade sina böner,
att Guds godhet nederkalla öfver sig och öfver alla. »2 Tilläggas
behöfver väl knappast att hoofianerna själfva både i sina
skrifter och i den kvarvarande traditionen icke nog kunna prisa både
hans barmhärtighet och hans gudsfruktan.3
Hoofs lefnad nalkades till slutet. Till det myckna klandret
lades andra sorger. Själf hade han inga barn, men tvenne
brorsöner, som han med välvilja tagit vård om, vållade den gamle
bekymmer. Särskildt var detta fallet med Jacob Hoof, hvilken
ut-utmärkte sig såsom hästtjuf och för dylika bragder dömdes att
slita spö, hvarefter han 1834 sändes till sjöss.4 Efter denna tid
synes den nu snart 70-årige gubben fått fred för anklagelser och
sorger, men dess mer fått dragas med plågor och sjukdom. Det
var samma lidande, som i det sista ansatte Luther5, och Hoof bar
smärtorna med samma undergifvenhet och frimodighet som denne.
Hoofs sista predikan är ännu i behåll och full af längtan och hopp
om en snar hädanfärd." Den 10 jan. 1839 insomnade han. »På
det yttersta bad han», säger prosten Meuller, »med svaga krafter
med stapplande tunga mig uppmuntra sina vänner att icke
glömma hvad han med dem talat. »7 De sista ord, som hörcles från
hans tunga, voro: »Ära vare Gud, Jehovah och vår Herre Jesus
Kristus».8 Den bekante pastor J. Claesson på Högshult gjorde
tacksägelse för honom i Holtsljunga kyrka och yttrade därvid,
ehuru principiell motståndare till Hoof, att näst Gud hade han
1 C. W. S., Ett hundraåraminne, s. 47.
2 S. J. Meuller a. a.
8 Sju andeliga sånger, Borås 1842, s. 30 ff. Minnessång öfver v. p. m. ni.
Herr Mag. Jakob Otto Hoof af en utaf dess vänner. S. J. Meuller a. a.
1 Holtsljunga församlingsbok 1834.
5 Skarstedt, a. a., s. 785.
ü Högmässopred., s. 117.
1 S. J. Meuller a. a.
8 Högmässopred. Företalet VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
