Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 6
gustaf brandt
bars väl i allmänhet icke fram, här lämnades många spörsmål åt ^
framtiden. Otvifvelaktigt låg dock sektståndpunkten bäst
tillrätta för dem, äfven om de icke utdrogo konsekvenserna ända till
en sådan. Oppositionen riktades dessutom hufvudsakligen mot
det kyrkliga ämbetet. Kyrkans ämbetsbärare betecknade de
ofta som legoherdar eller väktare, som sofva på Sions murar. De
förebråddes för att se sin kallelse från den timliga utkomstens
synpunkt och att förblanda andligt med världsligt. Ifråga om sin
uppgift som predikoämbetets bärare ansågos de antingen för
likgiltiga och slappa eller fångna i förvända lärobegrepp.
Slappheten i ämbetsutöfvandet fann man bäst ådagalagd genom det
bristande förtroende i fråga om själavård, som folket visade prästerna.
Hur kan en präst, frågade man sig, vara själarnas vårdare, då han
sällan själf sökt räddning för sin själ? Här framträder det
exklusivt pietistiska krafvet på ämbetsbärarens väckelse och omvändelse.
Beträffande anklagelserna för oriktiga lärobegrepp och
därmed för en oriktig och kraftlös förkunnelse möta vi
väckelsekretsarna till en viss grad på restaurationstidens plattform. Äfven
de omfatta lösen »tillbaka till Luther!» och detta särskildt i fråga
öm »rättfärdiggörelsen genom tron», som de fatta i sin doktrinäraste
form. För dem ter sig hvarje kyrklig predikan, som icke ensidigt
urgerar denna lära, som haltlos. Än vidare, hvarje kyrklig
förkunnelse, som lämnade rum för appell till ett helgadt viljelif, synes dem
misstänkt, såsom innebärande ett underkännande af »sola fides».
Likaledes voro väckelsemänniskorna misstänksamma mot den
förkunnelse, som icke hufvudsakligen koncentrerade sig till
framhållandet af försoningens under och frälsningen genom Kristi
blodiga offerdöd. I detta afseende ligga de religiösa behofven på
en typiskt herrnhutisk linje. Äfven det ovillkorliga krafvet på
afgörande väckelsekriser och omvändelser i individens lif fann
man långt ifrån tillgodosett i den kyrkliga predikan. Här
framförde man ett med metodismen besläktadt betraktelsesätt.
Alla sina kraf framställde man som strängt bibelenliga. Med
bibeln i hand ansåg man sig kunna bevisa, hur långt bort från en
sant kristlig läroform statskyrkan kommit. I bibelns ljus bröt
man stafven öfver hvarje förkunnelse som, efter man menade,
fördolde evangeliet för människorna. Och härmed menade man
tydligen den öfverbetoning af lagen, som icke blott tidens
bättringspredikanter utan äfven den moraliserande
restaurationspredikans representanter gjorde sig skyldiga till. Därför taga t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
