Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl olof rosenius
357
från förmågan aft förtrösta därpå, var uteslutande hans falska
tro, som dittills närts af en förstucken egenrättfärdighet. Denna
var städse för Rosenius urkällan till ali fördömelse.–— Af
vikt för detta omvändelseförlopp är äfven att bemärka, att han
samtidigt med klarheten öfver sin fördömelse tydligt såg
räddningen därur: den rättfärdiggörande tron på Guds barmhertighet
för Kristi skull.
Hvilken betydelse inlägges då, enligt hans mening i den
bättringskamp, som han omtalar? Rosenii lifserfarenhet i den
fromma kretsen med cless samvetsömma aktsamhet för hvarje
utbrottssynd var icke en erfarenhet, i hvilken den rättfärdige, helige Guden
träder hotfullt upp för hans samvete. Håns bättringskamp kunde
alltså icke vara en verklig bättringskamp under förkrosselse öfver
och afläggande af yttre, påtagliga synder. Den synes närmast
ha gått ut på något slags betvingande och nedtystande af det
motstånd, som han kände röra sig i förnuft och känsla mot insikten
om hans verkliga belägenhet. Det gällde att uppnå s. a. s. ett
passivitetens själstillstånd, ett absolut och radikalt uppgifvande af hvarje
tanke på egen förbättring eller viljeanspänning i någon riktning.
Då, men endast då, kände han trons under i sin själ. •— •—• — Denna
uppfattning af bättringen kan man klart återfinna i hans
förkunnelse, där den som nämnts ställdes som normerande för en
sann omvändelse.
Denna bättringskamp i hans eget lif, som egendomligt nog
enligt lefnadsteckningen framställdes som »djup och långvarig»1,
kunde han sedermera framställa som hastigt genomkämpad. Ju
djupare och hastigare en människa kommer ner på nödens och
för-tviflans botten, ju hopplösare situationen är, desto bättre för en
människa. Utan tvifvel går emellertid Rosenius härutinnan
utöfver sin. egen lifserfarenhet, som synes trots hans stora
ungdom ha varit af vida mer djupgående slag. Den känsla af
förtviflan, som grep honom efter insikten om fåfängligheten af hans
dittillsvarande fromhetslif, var helt visst synnerligen äkta.
Betecknande för Rosenius var städse ett utprägladt samvetslif, för hvilket
det lilla fick dets storas dimensioner. I detta själfplågande, för
hans ålder dessutom onaturligt öfverspända tillstånd var helt
visst evangeliet om’den fria oförskylda nåden: »kom som du är!»
sedermera hans ständiga förmaning, den bästa räddningen. Det
1 L., sid. 5. Citatet här är tydligen icke ordagrant ur Pietisten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
