Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 6
gustaf brandt
Enligt Lefnadsteckningen skulle ämnet för hans predikan, vid
hvilken bland andra biskopen själf var närvarande, ha varit
rättfärdiggörelsen genom tron, således ett hufvudtema i hela hans senare
förkunnelse. Biskop Franzén lär efteråt ha uttryckt sin förvåning
öfver att den unge gymnasisten i så djupt mått tillägnat sig icke
blott Luthers grundtankar utan äfven lutherska uttryck. Men,
med häntydning på den hållna predikan, kunde han icke annat
än varna honom för ett ensidigt fördömande af gärningarnas
betydelse.1 Rosenius försvarade sig frimodigt och tyckes länge
haft godt af detta viktiga tillfälle att bekänna sin tro. Den
frimodiga bekännelsen skattade han såsom vi se i hans förkunnelse
städse högt, som ett af de bästa medlen för underhållande af ett
verkligt gudslif.
Under de sista åren befinner sig Rosenius under ferierna på
predikoresor bl. a. till Lappland, hvarest han sammanträffar med
flera fromma kretsar af samma typ som hans kära vänner från
ungdomsåren. Härmed börjar han sin betydelsefulla
verksamhet som resepredikant, en verksamhet, som han nitiskt fullföljde
ända till sin död.
Hösten 1838 finna vi honom i Uppsala för att börja studierna
i och för prästämbetet. Vistelsen i universitetsstaden blef af stor
betydelse för hans utveckling. Han fick här på nära håll se mycket
af det, som han blott förut hört talas om. Och han fick äfven i
sitt inre erfara frestelser af annat slag än han förut känt. I bref
till sina vänner i Norrland har han gifvit antydningar om sin korta
uppsalatid. Kamratskapet vid universitetet syntes honom
skadligt. Han sårades i sitt samvete af världslig vänskap och fann sig
blifva feg i bekännelsen, som han uttrycker sig. Han klagar öfver,
att i staden rådde »ett grufligt mörker, tjockare än det egyptiska,
och ett lefverne värre än det sodomitiska–-dryckenskap,
otukt och grof svordom samt alla laster gå oförsynt i svang. »2
Denna mörka blick på förhållandena i universitetsstaden visar, att
han icke fann några förmildrande omständigheter utan såg allt i
den mest pessimistiska dager. Vi erinra oss det rika bildningslif,
som kännetecknade Uppsala under den tid, han vistades där. In-
1 Lefnadsteckningen, sid. 18. Utan tvifvel gör sig förf. skyldig till en
grof vantolkning, då lion påbördar biskop Franzén att ha sökt bevisa, »att
gärningarna voro nödvändiga till saligheten». I dylika ordalag hade den för
renlärighet ansedde biskopen väl näppeligen kunnat uttrycka sig.
! Bref den 16 dec. 1838. L., sid. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
