Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
gustaf brandt
helt i den lutherska kyrkans tjänst och vore under det rådande
nödläget af största värde. »Om lutherska kyrkans presterskap
är Gustaf Adolf med hans folk i affär mot de kejserliga, låt
meto-dismen vara saxarna; vänd icke mot dem ditt svärd, låt dem strida
så länge de uthärda», skrifver han.
Han fann dessutom den fria verksamhetsform och det lefvande
kristliga kärleksarbete, som metodismen medgaf, långt tjänligare
för sin läggning och natur än statskyrkoprästens kallelse. Dock
betonar han energiskt, att han ansåg den lutherska kyrkan i
besittning af det större arfvet, och den kyrkan ville han tjäiia, likväl i
samarbete med dem, som äfven utom densamma ådagalade ett
välsignelsebringande nit för Guds rike. »När jag nu som sträng
lutheran», skrifver han, »tycker att i sanning lutherska kyrkan
är den mest renläriga i världen, ja, den enda renläriga, så synes
mig vår kyrka böra liknas vid den dägeliga Rachel; och däremot
den metodistiska, som ej har ögon att se det vi se i nattvardsläran
m. m. liknas vid den klenögda Lea».
Rosenius menade sig sålunda icke i läran hafva mottagit några
intryck från Scott och metodismen. Det »andliga arf», som han
mottagit, var icke metodistiskt, så vida man icke tänker på ett
visst inflytande i yttre organisatoriskt hänseende eller formellt
i fråga om hans förkunnelse.
Quensel framhåller i sin Homiletik1, att Rosenius i sin
förkunnelse om helgelsen var metodist. Detta kan starkt sättas i
fråga. Här föreligger icke ett rent metodistiskt utan ett allmänt
pietistiskt arf. Rosenius hyste städse en viss misstänksamhet
mot en viljeenergisk helgelsesträfvan, äfven om den utgick från
af honom gillade förutsättningar. Scotts bättringspredikan kunde
ock synas honom mer eller mindre af en annan ande än hans
egen. Af ett visst intresse är därför ett tillfällighetsyttrande af
honom, som ger en antydan, hvart han helst gaf sina sympatier.
Han skrifver i ett bref redan 1839 till vännen i Storkåge: »Jag är
hemma i Scotts hus. Vi dela många funderingar. Det är dock
märkligt, att med all den nåd, som lefver i de rättsinniga härstädes,
så tycker jag mera 0111 dig och din anda.»2
Den fromhetstyp, som Rosenius tillhörde, ägde visserligen
flera beröringspunkter med den på allmän pietistisk grund
uppvuxna metodismen, och Rosenius hade en karaktäristisk benägen-
1 Quensel: Homiletik3, sid. 423.
* L., sid. 42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
