Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
gustaf brandt
land. Många sidor hafva i hvarje fall dessa läsare gemensamma
med den herrnhutiska fromhetsåskådningen. I Stockholm fanns
dessutom en rätt liflig Brödraförsamling, i hvars lokal Scott
till en början höll sina gudstjänster och sammankomster. Att
Rosenius skulle träda i kontakt med herrnhutismen var af många
anledningar synnerligen naturligt. Inflytandet från herrnhutisk
tankevärld är också alldeles påtagligt och vida betydelsefullare
än man hittills ansett. Hans samtid uppfattade honom stundom
som verklig herrnhutare.1 Denna åsikt tål nu visserligen att
modifieras men pekar tydligen åt rätt håll.
Det är mycket intressant att se, att det just är herrnhutismen,
som influerat på 1800-talets tvenne märkligaste
predikantpersonligheter i Sverige: Henrik Schartau och Carl Olof Rosenius. Det
är ock eget att se, att herrnhutismen blir det, som mest skiljer de
bådas riktningar. Schartaus opposition mot herrnhutismens »lösa
lära» drabbar direkt Rosenii åskådning i många punkter och kan
väl anses förklara den animositet, som både hos Rosenius och
framför allt hos hans riktning kommer till synes mot schartauanismen.
För Rosenii ståndpunkt låg som sagts herrnhutisk
tankegång synnerligen väl till rätta. Dess intensivt kristocentriska
koncentration i förkunnelsen, dess breda konfessionalism,
känslosamma fromhetsutformning, som ofta tog sig uttryck i ett mystiskt
försjunkande i betraktandet af Jesu försoningsdöd, svärmisk
Jesus-kärlek och »Hoheliedsfrömmigkeit», dess sinne för ljufliga
nåderörelser och yttre påtagliga nådestillbud, dess motvilja för
laganvändning, dess djupa uppskattning af den andliga visan och
kon-ventikelstämningen m. m. erbjuda redan vid första påseende en
mängd förbindelselinjer för Rosenius.
Mycket belysande för Rosenii uppfattning om herrnhutismen
ha vi funnit hans ställning till den svenska herrnhutismens
märklige representant under 1700-talet, A. C. Ruthström. I en artikel
»Ur svenska kyrkans förföljelsehistoria» uti Pietistens 2 årg.2
framlägger han de 3 hufvudpunkter, i hvilka Ruthström på sin tid
bedömdes som irrlärig. De tre punkterna äro enligt hans mening:
1) att Jesus Kristus, Guds son, var i Guds åsyn ansedd som den
enda och störste syndaren; 2) att syndernas förlåtelse, eller den
syndaförlåtelse d. ä. det försonade fadershjärta hos Gud emot
syndare, som Jesus med lydnad, lidande och död förvärfvade värl-
1 Jfr L. Landgren: Tidskrift för svenska kyrkan 1849, sid. 330.
- Pietisten II, sid. 8 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
