Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
gustaf brandt
sarna. Faran för utveckling i ensidig riktning på denna punkt
fanns tydligen för handen. Så mycket betydelsefullare, att han
tidigt fick ögonen upp härför. Själf menade han sig städse ha
undgått densamma. Denna sida af hans utveckling belyses rätt
väl i hans förhållande till nyevangelicismens märklige
förgrundsfigur i Finland, F. G. Hedberg.1
Det råder en påtaglig likhet mellan Hedberg och Rosenius.
Bådas verksamhet ställdes i skarp kontrast mot en lagpietistisk
fromhetsutformning, båda visa samma fallenhet för att
underkänna en dogmatiskt utpräglad »ordo salutis», båda varna
energiskt för allt slags verk- eller förtjänsthelighet, båda hänvisa ifrigt
till Luther som sin andlige fostrare, båda förete slutligen stark
frändskap med en ofvan antydd herrnhutiskt artad kristocentrisk
åskådning. Dock torde en jämförelse dem emellan ådagalägga,
att Rosenius var den i alla afseenden nyktrare och inför
konsekvenserna betänksammare.
Hedberg hade i sin andliga utveckling passerat stadierna
Nohr-borg-Schartau och den säreget utformade finska pietismen, sådan
den vid samma tid representerades af lekmannen Paavo
Ruotsa-lainen, »den finska kyrkohistoriens måhända märkligaste man»2, —
och hade nu på 1840-talet framträdt med en exklusivt evangelisk
förkunnelse. Hedberg synes ha varit en skarpt markerad
personlighet med benägenhet att gå till de yttersta konsekvenserna
af sin ståndpunkt. Af misstänksamhet mot allt, som kunde fattas
som egenrättfärdighet, häfdar han, att hvarje sträfvan att
efterfölja lagen vare sig före eller efter en människas omvändelse vore
förkastlig, hvarje appell till en människas viljelif vore ett stycke
»verklära». En af hans böcker heter belysande nog »Verklärans
vederläggning».3 Den gammalpietistiska nådeordningen är
ingenting annat än en fördömlig »trappstegslära». Något egentligt
rum för ånger och bättring ger han icke i sin förkunnelse, ty därvid
skulle lätteligen människorna kunna föranledas att beträffande
tron och rättfärdiggörelsen söka halfvera med Kristi förtjänst.
Hedberg drifves af denna sin åsikt nära nog till ren antinomism.
Kristendomens etiska sida undervärderas teoretiskt sedt alldeles.4
1 Se Elis Bergroth: Den finska kyrkans historia. Helsingfors 1892,
sid. 248 ff.
1 Bergroth o. a. a., sid. 217.
3 F. G. Hedberg: Verklärans vederläggning. Helsingfors 1848.
4 Se Granfelt: Det kristliga lifvets villkor och väsende. Helsingfors
1847—48. Senare häftet, sid. 41 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
