Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nathan Söderblom. Ärkebiskop Stefans invigning i katedralen i Sens år 1164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärkebiskop stefans invigning i katedralen i sf.ns ar I 164 383
högtidsdagarna, som återfinnes på baksidan af folio i och 2. Den
har uppgjorts mellan åren 855 och 873.
Lika säkert kan man se, för hvilken kyrka sakramentariet
blifvit skrifvet och måladt. Bland de helgon, som uppräknas och
åkallas, är Sande Amande på trenne ställen skrifvet med stora
bokstäfver. Till den helige Amandus, helgernas apostel, hänföra sig
äfven helgonfester, åt hvilka ritualet ägnar särskild uppmärksamhet,
nämligen den 6 februari, hans dödsdag (år 684), den 26 oktober,
då en efter helgonet uppkallad kyrka invigdes sexton år efter hans
död och mottog helgonets reliker. Två ytterligare minnesdagar,
den 20 september och den 23 oktober, firades särskildt i klostret
S:t Amand, enär helgonets kista den 30 september 809 framgräfdes
och den 23 oktober samma år ställdes på en upphöjning till de
tillbedjande skarornas bekvämlighet. Delisle har funnit ännu ett bevis,
för att handskriften tillverkats för klostret S:t Amand.
Det ägde två kyrkor, en ägnad åt Petrus, den andra åt Andreas.
En bönesamling, som afslutar sakramentariet, nämner Sankt
Andreas’ basilika och Sankt Petrus’ kyrka bland de platser, på hvilka
särskilda böner skulle läsas.
Hur denna för klostret S:t Amand förfärdigade handbok
kommit till domkyrkan i Sens, veta vi ej. Men det lider intet tvifvel,
att den funnits och användts där under noo-talet. På
sakramen-tariets sista, 237:de, blad läsas på baksidan två tillsatser af senare
hand. Det är tvenne likalydande trohetseder, den öfre af abboten
Rainard till Wilhelm, som blef ärkebiskop i Sens 1168 efter Hugo
och dog 1176; den nedre af följande lydelse: Ægo Emelina,
humi-lis abbatissa beate marié de pomereto, debitam subiectionem et obedientiam
sancte matri senonensi ecclesiae et tibi, Hugo pater, tuisque
suc-cessoribus ore promitto et manu conf irmo.» »Jag Emelina, ringa
abbedissa för den saliga Marias kloster i la Pommeraie, lofvar den
heliga modern, kyrkan i Sens, och dig, fader Hugo, och dina
efterträdare skyldig underkastelse och lydnad; det lofvar jag med min mun
och bekräftar med min hand.» Denna lydnadsed gäller sålunda just
den ärkebiskop Hugues de Toucy, under hvilken Stefans vigning
ägde rum. De inskrifna ederna bevisa, att sakramentariet då befann
sig i domkyrkans ägo och intog en förnämlig plats bland dess rituella
böcker. Såsom vi nedan skola finna, har en senare hand i
formuläret för biskopsvigning tillfogat satser, som uttalades vid
öfverlämnandet af kräklan och ringen med uttrycklig befallning att råda
öfver Guds menighet i Sens och bevara Herrens brud därstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
