Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nathan Söderblom. Ärkebiskop Stefans invigning i katedralen i Sens år 1164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärkebiskop stefans invigning i katedralen i sf.ns ar i 164 397
annat stycke, är ritualet från Sarum, eller som stiftet numera heter:
Salisbury,1 i sydvästra England, för oss af särskildt intresse, därför
att ritualet för huru biskop skall inställas i sitt ämbete och andra
delar af vår kyrkohandbok innehålla minnen från den gamla
Sarum-liturgien. Om talet inför menigheten och dess gillande tillrop
förmäler Stockholmshandskriften emellertid intet.
De forngalliska sakramentarierna upptaga för biskopsvigningen
rätt afvikande former. I Rom ägde vigningen rum i den invigande
metropolitens kyrka. Själf fungerade han ensam. Det fastslogs senare
såsom den romerske pontifex’ företrädesrätt. Men det var ej
ovanligt, att han samtidigt invigde flere. I Gallien utfördes vigningen af
metropoliten tillsammans med provinsens öfriga biskopar. De andra
biskoparna betraktades icke som blotta assistenter, »biskopen
in-viges icke af en, utan af alla provinsens biskopar» (Martene I,
VIII, 10, 16). Man förklarade det som en borgen för renlärighet.
En aflägsen kvarlefva från bruket med flere invigande biskopar
är den nu gällande föreskriften i svenska kyrkohandboken, att
biskopar, när de assistera, klädda i sina skrudar, skola ställa sig inom
altarringen. Konsekrationen ägde i regel rum i konsekrandens
kyrka, liksom hos oss ännu sker med kyrkoherdar, som installeras,
men hvarken vid prästvigning eller biskopsvigning. Änskönt vår
bekännelse icke inrymmer någon som helst principiell skillnad mellan
biskopen och Ordets vigde tjänare i allmänhet, visar emellertid denna
praxis, att vår kyrka sammanställer prästvigning och välsignelse
eller vigning af biskop eller, såsom 1686 års kyrkolag kallar akten:
»sätt till att ordinera en väld biskop », och skiljer dem från en
kyrkoherdes inställande i ett visst ämbete. Det följer af denna praxis,
att en biskop, som byter om stift, icke därför blir föremål för en ny
inställande ceremoni eller konsekrationsakt på samma sätt som en
kyrkoherde. Kyrkolagen betecknar tydligt skillnaden. Kap. 21
handlar » om sätt till att ordinera en väld biskop », kap. 22 »om sätt
till att ordinera präster», medan i kap. 23 stadgas, »huru en lagligen
kallad kyrkoherde skall inställas i en församling».
I Stockholmsritualet är den romerska formeln upptagen. Men
det galliska bruket kräfde, att biskopen i regel vigdes i sin egen
blifvande domkyrka, hvilket tydligt framgår af att namnet på stiftet
Sens uttryckligen tillfogats i de i randen ditskrifna satserna. Men
det kunde också inträffa, att en annan biskop undfick sitt ämbete
1 E. Martene, De antiquis ecclesiæ ritibus, 2 uppl. Antwerpen 1736, del
II, col. 73 och 74 (1, VIII, 10, 6—8).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
