Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - K. V. Zetterstéen. En anonym biografi öfver biskop Rabbūlā i Edessa († 435). Öfversatt från syriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
K. V. ZETTERSTÉEN
uppträdde i spetsen för folket? Eller hvilken lysten slaf under
glupskhetens nesliga herravälde skulle väl hafva kunnat tänka
på denne fräjdade mans bord, hvilken aldrig stillade sin hunger,
och ändock tagit sig till att äta glupskt eller dricka omåttligt?
Ty fruktan för honom bättrade somliga, och önskan att behaga
honom bevarade andra. Hvilken girigbuk, som förspillde sitt
lif på snöd vinning, kunde väl uppmärksamt åse, huru Guds
nåd genom denne förvaltare på ett år utdelade 7,000 dareiker
åt de fattiga förutom anslaget åt hans tjänare och alla uppskrifna
i staden,1 utan att genast gå till rätta med sig själf och
fördöma sig själf, hata sina fel och skynda att deltaga i
allmoseutdelningen i likhet med denne rättfärdige man, som i allting tog
Guds barmhärtighet till förebild?
Under hela sin lifstid lät han aldrig förmå sig att bygga
någon annan jordisk byggnad än den ena hälften af den norra
väggen i stadskyrkans kor. Till följd af å densamma uppkomna
skador blef han alldeles tvungen därtill, och denna vägg
reparerade han på några få dagar. Han plägade nämligen säga:
»Enligt den riktiga uppfattningen lefva vi till följd af Guds
rättfärdighet af hvad de fattige tillhör, och de underhållas icke at
det, som hör oss till. Ty hvad kyrkan förvärfvat af de troende
har den ärft för de faderlöses, änkornas och de behöfvandes
underhåll. För oss, som äro förvaltare, är det liksom för de
öfriga fattiga enligt den riktiga uppfattningen endast tillåtet att
däraf använda jämnt så mycket, som behöfves för vårt
personliga behof, men icke så mycket, som vår kropp vill hafva,
hvilken önskar sig sådant, som kunde skada vår själ.»
Att skildra hans skarpa omdöme och klara förstånd blefve
för vidlyftigt, t. ex. huru han fran en människas ord kunde sluta
till hennes gärningar, enär han var uppfylld af Guds,ande.
Lögnaktiga påståenden, som hade sken af sanning, förmådde ej
vilseleda honom, ty genom den gudomliga vishetens ande, som
bodde i honom, förvirrades omdömet i högsta grad hos dem,
som processade inför honom, så att de mot sin vilja omtalade
sanningen med egna ord, emedan de i förskräckelsen invecklade
sig i tvetalan, och han icke vidare behöfde anhålla om något
vittne för att fälla den anklagade. Det var nämligen
tillräckligt, att han själf genom undersökning på egen hand utforskade,
1 Jfr s. 39,4-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
