Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gottfr. Westling. Uno von Troil såsom biskop i Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 c.ottfr. westling
utginge med 8 riksdaler 16 skilling per år. Då nu talet kommit in
på humanitära frågor, fann han skäl att lägga prästerna på sinnet,
att de måtte göra sitt bästa för att förmå församlingarna att
anställa barnmorskor hos sig. — Landshöfdingen tog därefter till
ordet för en stund. — Efter detta intermezzo af profan natur i de
kyrkliga öfverläggningarna vände sig ärkebiskopen till
landhöf-ding Strömfelt och frambar till honom sin tack för det sätt, hvarpå
han stödt honom i hans ämbetsverksamhet. »Ett tacksamt minne
däraf skall alltid» — försäkrade han — »från honom blifva
oskiljaktigt samt öka den uppriktiga saknad, hvarmed han nu måste
lämna ett stift och ett län, hvarest högres och lägres vänskap och
tillgifvenhet varit hans dagliga uppmuntran och förnöjelse, och
hvarest herr ärkebiskopen, om försynens skickelse så tillåtit, helst
önskat att få lefva och dö.» Efter nya ömsesidiga försäkringar
om aktning och vänskap afträdde landshöfdingen.
Ärkebiskopen återgick därpå till det kyrkliga programmet
och uttalade sig i den då ganska brännande frågan om hvad som
kunde och borde åtgöras för att undanrödja tiggeriet, som allmänt
förekom och var en kännbar samhällsolycka. Han sade sig väl icke
tvifla på att prästerna efterkommit påbuden i konsistoriets
cirkulär 185 och 186, men hade märkt, att allmogen saknade
urskill-ning och därför icke kunde bedöma, hvilka fattiga som borde och
hvilka som ej borde understödjas af den kristliga gifmildhet»!, i
följd hvaraf en mängd lättingar uppmuntrades och folk drogs från
den »arbetande hopen» och kunde blifva »fiender af allmänna och
enskilda säkerheten». Han tillhöll därför prästerna att vid
tjänliga tillfällen hos sina åhörare inprägla »skillnaden emellan en på
rätta begrepp om nästans fattigdom och behof grundad
barmhertighet, som aldrig bör saknas hos en rätt kristen, och ett af en
naturlig och lättrörd blödighet väckt medlidande, som finnes äfven
hos själfva hedningen, och att däraf draga bevis till förbindelsen
att i sin gifmildhet endast följa den förnuftiga barmhertighetens
kraf, hvarvid måste följa, att lättingar skola sakna en obilligt
lättfången utkomst» etc.
Såsom ett mål, värdt att arbeta för, framställde han det att
söka förmå församlingar, som tillhörde ett och samma pastorat,
och där behof att uppföra ny kyrka vore förhanden, att sluta sig
samman om en gemensam kyrka, under förutsättning att
därigenom en icke alltför betydlig tillökning i l^rkoväg ådroges en del
församlingsbor. Han trodde, att allmogens obenägenhet i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
